Björn, Benny, Anna-Frida och Anna showar i Tyskland minsann!
Okej. Det går inte att publicera den här filmen i bloggen, så jag länkar, men lova att kolla ändå! Bara de första 20 sekunderna. Och slutet! Det är kul!
Abba uppträder i Tyskland 1974, och blir presenterade av programvärden, han säger:
BJÖRN! (applåd) ANNA-FRIDA! (applåd) ANNA! (applåder + kåta busvisslingar från gissningsvis ett gäng trinda herrar i sina bästa år) BENNY! (mycket avmätt applåd).
Sedan dravlar han något oförståeligt på tyska innan han kläcker ur sig: "Merci!" (Varför inte Danke? Vi är väl i Tyskland?)
Alltså för det första. Anna-Frida? Okej. Kan få passera som ett klantigt misstag. Men hur i helsike blir Agneta Anna?! Jag förstår det inte. Och vad jag ställer mig ännu mer oförstående till är att både Anni-Frid och Agneta bara bugar sig nöjt utan minsta tendens till protest när de blir presenterade med dessa händigt modifierade namn. Jag ser det framför mig, hur mannen i den svarta kåpan står i kulisserna tillsammans med de svenska stjärnorna när det plötsligt går upp för honom! Hur fan utalar man bokstäverna A-G-N-E-T-A i en följd?! Så han lutar sig mot Agneta och säger på knackig englska: "Hello! Is it okay if I call you something else?" Och Agneta som står där, stenfokuserad på sin kommande uppgift säger att visst, det går bra, utan att ägna en tanke åt hur knasigt det kan bli. Och blir.
Sedan följer ett smörigt och gulligt framförande av "Honey, Honey". Så småningom tystnar musiken och Anni-Frid och Agneta slutar mima. Och Björn slutar låtsas-lira på sin supercoola gitarr. Och Benny slutar låtsas-plinka på sitt piano. Och det görs inte den minsta ansträngning för att dölja att det är just det som sker. Framträdandet var på låtsas. Och det är okej. Det är så de gör det. De trinda herrarna med ett gott öga till Agneta (eller Anna...) gllar läget ändå. Om en artist idag mimar till sin egen musik slår han/hon för det första knut på sig själv för att dölja det. Och när det ändå misslyckas buas det och hånas i pressen i månader, nej, år efter. Kolla på Britney liksom! På 70-talet var inställningen uppenbarligen en annan. HAHA, kolla på Anni-Frid liksom, hon är mitt uppe i värsta skådespelet med Benny, men hon bara... avbryter sig. Så var det med den saken liksom. En kväll på jobbet.
Jag gillart.
Abba uppträder i Tyskland 1974, och blir presenterade av programvärden, han säger:
BJÖRN! (applåd) ANNA-FRIDA! (applåd) ANNA! (applåder + kåta busvisslingar från gissningsvis ett gäng trinda herrar i sina bästa år) BENNY! (mycket avmätt applåd).
Sedan dravlar han något oförståeligt på tyska innan han kläcker ur sig: "Merci!" (Varför inte Danke? Vi är väl i Tyskland?)
Alltså för det första. Anna-Frida? Okej. Kan få passera som ett klantigt misstag. Men hur i helsike blir Agneta Anna?! Jag förstår det inte. Och vad jag ställer mig ännu mer oförstående till är att både Anni-Frid och Agneta bara bugar sig nöjt utan minsta tendens till protest när de blir presenterade med dessa händigt modifierade namn. Jag ser det framför mig, hur mannen i den svarta kåpan står i kulisserna tillsammans med de svenska stjärnorna när det plötsligt går upp för honom! Hur fan utalar man bokstäverna A-G-N-E-T-A i en följd?! Så han lutar sig mot Agneta och säger på knackig englska: "Hello! Is it okay if I call you something else?" Och Agneta som står där, stenfokuserad på sin kommande uppgift säger att visst, det går bra, utan att ägna en tanke åt hur knasigt det kan bli. Och blir.
Sedan följer ett smörigt och gulligt framförande av "Honey, Honey". Så småningom tystnar musiken och Anni-Frid och Agneta slutar mima. Och Björn slutar låtsas-lira på sin supercoola gitarr. Och Benny slutar låtsas-plinka på sitt piano. Och det görs inte den minsta ansträngning för att dölja att det är just det som sker. Framträdandet var på låtsas. Och det är okej. Det är så de gör det. De trinda herrarna med ett gott öga till Agneta (eller Anna...) gllar läget ändå. Om en artist idag mimar till sin egen musik slår han/hon för det första knut på sig själv för att dölja det. Och när det ändå misslyckas buas det och hånas i pressen i månader, nej, år efter. Kolla på Britney liksom! På 70-talet var inställningen uppenbarligen en annan. HAHA, kolla på Anni-Frid liksom, hon är mitt uppe i värsta skådespelet med Benny, men hon bara... avbryter sig. Så var det med den saken liksom. En kväll på jobbet.
Jag gillart.
Kommentarer
Trackback
