Jag har gått och kännt mig sådär lite halvrisig i ett par veckor nu. Alltså inte sjuk. Ful. Man gör ju det ibland, men jag har blivit så pass gammal nu att jag fattar att det går över igen, och att jag snart kommer känna mig hot igen. Så jag lever med det. TILLS NU. TILLS IKVÄLL. Nu lever jag inte med det längre, det blir inte bättre. Härifrån finns ingen väg tillbaka upp.

FÖR JAG ÄR TYDLIGEN LIK MIN CHEF. ÅHHHHHHHHHHHH Vad jag vill att ni ska se honom, ÅH vad jag vill att ni ska förstå vilken satans katastrof det här är! Okej, tänk småfet, kort, halvskallig butter man i 50-årsåldern. MEN VAD FAN?! Jag har sån fulångest nu att jag är beredd att ställa in nyår och gå i ide. Ja det här var banne mig droppen. Godnatt.