Den bittra sanningen (åtminstone är den bitter för er), är den att jag om en vecka precis anlänt till ett jävla lyxhotell i Thailand. Förmodligen sitter jag och sörplar på någon snitsig drink i ett enormt glas, och låter solstrålarna steka min blekfeta kropp. Eller så gör jag inte det. Kanske springer jag istället runt på den lilla stadens gator på ofrivillig shoppingtur. Ja kanske gör jag det. Varför?

Det är en ganska lustig historia det här, jag vet inte om jag tycker att det är kul och okej, eller om jag är arg. Pappa kom hem från jobbet i söndagskväll med en liten presentpåse innehållandes de här örhängena. Jag blev glad, jag tänkte att min far var generös och gav mig en present. Nu var det inte så, för de strassprydda små mojängerna kom från en flygvärdinna på hans jobb. Hon hade bifogat utförliga skisser på ett par väskor och ett par plånböcker hon ville att JAG skulle köpa med mig hem till henne. Örhängena var ett "Tack på förhand". Ja varsågod. När jag har tryckt ner dina väskor i min resväska har jag förmodligen inte plats för så mycket mer. Jag gör gärna tjänster åt folk, jag är gärna snäll mot folk. Men det här är lite väl fräckt, är det inte? Jag vet inte vem människan är, och ändå ska halva min resväska packas med hennes grejor. Jag vet inte alltså... Det kanske är fler som vill vara med och fylla min väska? Den är ju säkert en halv kubikmeter stor!