Det här får nog sägas är min absoluta favoritbok. Jag har aldrig blivit så påverkad av någons öde som när jag läste den här. Dessutom har jag aldrig någonsin läst om en bok, förutom den här. 5 gånger tror jag att jag har läst den, om inte fler...

Nåja. Den är min käraste ägodel och kanske även fulaste, som ni ser. Den såg väl sina glansdagar på åttiotalet någon gång, men när jag fick ta över den var den ändå i ganska gott skick. Men... Ja. Ni ser. Jag har försökt lappa ihop den så gott jag kunnat, men jag vet inte, den är rätt sliten alltså.

I förra veckan stal min kära mor boken ur min bokhylla för att låna ut den till en kollega. När jag upptäckte detta attackerade jag henne med en lista över förhållningsregler till boken, att leverera vidare till kollegan. Typ: Använd bokmärke! Våga inte vika sidorna! Bildpartiet i mitten håller på att ramla ur! Var försiktig!  Bär inte med dig den i väskor eller liknande! Behåll den hemma! Sedan avslutade jag det hela med att sätta en stor lapp på kylskåpet: "AGNETA HAR LÅNAT INTE SOM ANDRA DÖTTRAR. LÅT STÅ TILLS DEN ÄR TILLBAKA!" Ja. Så idag fick jag boken i min hand. Det gick snabbt, tänkte jag lättat. Men, nu var det inte så. Stackars Agneta vågade inte läsa boken, hon bestämde sig för att låna den på biblioteket istället. Heh. God idé. Fast jag vet inte... Kanske gick jag lite hårt fram?