Cimetiere

Min mamma har alltid varit störtfacsinerad av kyrkogårdar. Varje gång vi kommer till ett nytt ställe ska hon ha reda på var närmsta kyrkogård ligger, så att hon kan gå dit och läsa på gravstenarna och fundera på liken och vilka dem var. Ehhehehhheeeee tänkte jag till en början. Men nu märker jag att jag börjar ärva detta udda intresse. Kanske har jag alltid haft det, för såhär: När jag var liten bodde hela min släkt i Strövelstorp (Mina föräldrar tog tack och lov sitt pick och pack och flyttade året innan jag föddes). Och varje gång jag var där ville jag gå till kyrkogården, till en alldeles speciell grav. Elsa Anderssons! Mormor hade berättat att hon var fallskärmshopperska på tjugotalet och att hon hade störtat mot döden när ett hopp gick snett och hennes fallskärm inte utlöstes. Jag blev sådär hyperintresserad som bara en liten unge kan bli och när jag var tio läste jag Den ofullbordade himlen som är baserad på Elsas liv. Bra bok för en tioåring. Jag fattade inte så mycket, men jag tyckte fortfarande att Elsa var min bästa strövelstorpsvän och jag kunde fortfarande stå hur länge som helst vid hennes grav och tänka att jag minsann också skulle bli fallskärmshopperska. Jag har slutat drömma om det nu. Det har jag verkligen. Men när jag tänker tillbaka på magin som för mig fanns kring Elsas grav kan jag förstå mammas kyrkogårdsmani. I övrigt stödjer jag inte direkt kyrkogårdarnas överlevnad. Eller jo! De som finns nu ska förståss få stå kvar, men hela den här grejen med att vi gräver ner våra nära och kära i jorden när de dör. Vad är det? Är det inte dags att slopa det nu? Om alla människor som någonsin ska gå på vår jord ska få en grav dröjer det ju för tusan inte länge förrän all jordyta är slut. Jag tycker det är lite sådär halvegoistiskt att man som döing kräver två kvadratmeter på vårt allt trängre jordklot. Nä. In i ugnen säger jag, och sen så finns det bara en mycket mer behändig liten urna med lite grått damm kvar. Nu vet ni det. Om jag skulle trilla av pinn så att säga så vill jag bli aska. Men så länge besöker jag gärna kyrkogårdar lite då och då.

Jaha se där. Lite kyrkogårdsfunderingar såhär på kvällskvisten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0