CHEZSARA
PARISPARISPARISPARISPARIS.
Jag har bihåleinflammation och har inte sovit på snart två dygn. Mina händer skakar. Men allt är bra! För jag är i Paris! I Saras fina, RENA lägenhet. Jag behöver aldrig mer åka tillbaka till Nicelägenheten! Aldrig mer! Aldrig mer bli kolsvart och klistrig om fötterna efter att ha gått tre steg utan inneskor på golvet. Aldrig mer dricka ur ett odiskat glas för att diskmedlet är slut igen efter att tyskarna diskat sina tallrikar med en halv deciliter. Aldrig mer få min mat stulen av turkar. Aldrig mer behöva lyssna på en diskussion om vad som är roligast - extacy eller magic mushrooms. Aldrig mer tvångsutsättas för italiensk operasång på högsta nivå till frukost. VOOOOIIILAAAAAAAA. Fantastiskt.
Fina fina karusellen i min favoritpark i Nice..
Emma sista kvällen på Lido. Fina Emma! Vad jag hade gjort i Nice utan henne vet jag inte riktigt.
Goodbye-dinner igår (vi valde stället bara för att stolarna var coola..)
Anna kom från Cannes och joinade...
Turistigt värre...
Hur som helst.. 8 veckor i Nice är över. 5 av dem helt fantastiska. 3 kanske något mindre fantastiska, men på det stora hela: en underbar och så jävla nyttig upplevelse. Jag glömmer att syftet med det hela var att lära mig franska, och ja... Vad ska jag säga.. Oui, je parle francais.
Nu väntar tio dagar i lovely Paris! Jag har tusen planer. Cykla runt hela stan på hyrcykel. Ha picknick vid Eiffeltornet. UPP i Eiffeltornet för en jävla gångs skull. Fika och second hand-shopping i bögkvarteren. Kiliwatch! Middag med Klaudy. Louvren. Vin på champs elysees. Gå i Amelie Poulains fotspår i Montmartre... Malin! Skynda dig hit!
CHEERMEUP
Låg och ville dö i min säng för några timmar sedan. Eller, nu behöver vi ju inte ta i, men jag är sjuk. Feber och snorig näsa. Och så plågar kryddpojken mig värre än någonsin. Det är en mycket lång historia det här, men i korta drag: Han blev kär i Anna B i vår lägenhet (som är åtta år äldre och några mil över hans nivå, därför blev vi alla sådär måttligt chockade när kärleken verkade vara besvarad), hon tog hans oskuld kvällen innan hon åkte hem, och lämnade kryddpojken heartbroken kvar. Nu går han omkring och snyftar (JAAAA, snyftar, jag lovar att jag inte överdriver ens lite), och är väldigt angelägen om att berätta precis hur han mår, precis hur han känner. Han skriver dikter om henne. Han lyssnar på "deras låtar". Han ser ut som sju svåra år. Jag har på riktigt aldrig sett en så olycklig människa. Och kanske, kan man tycka, borde det väcka någon slags sympati hos mig, men icke. Jag har aldrig varit så irriterad på någon, någonsin. Jag vågar knappt vara i lägenheten, jag är på riktigt rädd att jag är kapabel att skada honom. Så jag går hit. Läser mejl från Sara. Hon är i Cap blablabla något? När jag kommer till Paris, så jag får klara mig själv första dagen. Och mitt i detta, när jag försöker deala med kryddpojkshat, vilse-i-paris-nojor och min feber på en och samma gång ringer morsan, som jag inte pratat med på 2 veckor, med 300 jobbiga orolig-mamma-frågor. Helt fel tillfälle, så ni kan ju räkna ut hur det gick. Jag vill inte vara här. Jag vill inte till Paris. Jag vill inte hem. JAG VILL TILL GÖTEBORG! Malin kläckte nyss en alldeles briljant idé... endagsbiljett till way out west 14 augusti. Fever Ray spelar, så den idén ska helt klartövervägas mycket noga.
17JULI
Igår hade Emma och jag flyt alltså... För en gångs skull köpte vi tågbiljetter när vi skulle till Cannes, och för första gången var det faktiskt en konduktör ombord. Vi kom fram och promenerade till stranden där beachpartyt var och fick typ en chock. Det var så apmycket folk i kö, framgår inte riktigt på bilden, men det var insane.. Så vi satt med alla alkisarna i parken utanför och diggade musiken ett tag innan vi bestämde oss för att lägga beachpartyplanerna på hyllan. Vi åkte till Palm Beach istället, som var grymt sist vi var i Cannes. Det är en jättestor klubb som är helt och hållet under bar himmel. Och det var ännu grymmare igår! Vi hade tänkt fortsätta till Baoli, men vi blev kvar. Avslutade med dubbla portioner nattmat och tupplur (utan biljett, utan konduktör) på första tåget hem.. Cannes! Det är där det händer!
Emma lite sådär halvbekymrad och osugen på kö.
Många timmar senare var beachpartyt rätt glömt. skål och sådär.
Om 2 veckor sitter jag på tåget till PARIS, can't wait. Jag har fått en massa insidertips av Emma så vi kommer knappast vara sysslolösa Malin! WIHIIHOHOOHO. Jag är glad.
15JULI
Okej. Nice är svettigt nu, äckligt varmt. De senaste dagarna har det iallafall blåst rätt bra, så det fläktar. Idag blev jag totalt dränkt i en våg. Det var inget kul. Det smakar fortfarande saltvatten i halsen. OCH IGÅR! Så var det badförbud i Cagnes sur mer, som ligger bara en halvtimme härifrån kanske, för att det VAR HAJAR I VATTNET. Jag tycker det är lite coolt bara. Okej, det om sol och bad.
Sen sist har jag köpt en tågbiljett till Paris, och börjat räkna dagarna (15) tills jag är härifrån. Jag är rätt trött på det. Mmm. Jag har blivit ikappsprungen av modellagenturer två gånger på samma dag. Weird. Mycket. Smicker smicker och sådär va, men jag vill inte vara med. Kryddpojken bjöd på avancerad tvårätters i förrgår, det gjorde han. Hela eftermiddagen höll han på i grytorna och det var riktigt underhållande (han pratar med sig själv när han lagar mat). Och resultatet var helt okej va, riktigt mat är ju inget jag är bortskämd med här direkt, men verkligen inte fantastiskt. Inte alls. Men det var en trevlig liten tillställning, det var det. Turken hade köpt en hel massa vin, och eftersom mina flatmates knappast är de galnaste partydjuren i stan så blev Emma och jag rätt bra på det. När vi bara var 5 svenskar i lägenheten kallade vi oss familjen, och vår lilla konstellation börjar mer och mer likna en sådan. Om än den mest dysfunktionella någonsin. heh.
Igår var det nationaldag här, så jag jobbade på Lido igen. Okej, Emma och jag fick veta att vi skulle ha en bar uppe på promenaden och servera drinkar. Det lät skitkul tyckte vi, men så blev det inte. Emma jobbade i restaurangen som vanligt, och jag, Vladimirs dotter Monika, hennes pojkvän och en tioårig liten pojke drev fik uppe på promenaden istället. Det var så jävla konstigt så jag skrattade mest hela tiden. Vladimir hade glömt att jag inte pratade franska, så han sa till mig att låtsas att jag gjorde det. Och det gjorde jag! Och det gick så jävla bra! Det var en riktig kick faktiskt.
Imorgon är det något stort beachparty i Cannes och vi ska dit, ska bli grymt faktiskt. Är trött på allt vad fest heter här i Nice, det är bara... deprimerande.
11JULI
9JULI
Jag MÅSTE berätta för er om min nya roomie. Eller, han bor inte mitt rum (tack gode gud) men kryddpojkens nya roomie. Okej. för det första är han turk, vilket genast raderar ut uttrycket "jag går till turken" (babbekiosken som till skillnad från allt annat i Nice är öppet typ dygnet runt). Vilket är synd, eftersom det var ett flitigt använt uttryck. När turken hade varit i vår läghenhet i tio minuter hade han redan droppat tre oförglömliga citat:
1. Jag ska bli läkare. Ja, det är intressant eftersom jag kommer att tjäna mycket pengar.
2. Jag läser franska för att jag redan är så bra på engelska. (det är han inte.)
3. Jag har bara ett mål här. Och det är att ha sex med så många tjejer som möjligt. Förra sommaren var jag här i 21 dagar och hade sex med 21 tjejer.
Okej. Man kan ju tro att killen är ironisk och har en lite udda humor eller så. Det har han inte. Han är stenseriös och ganska så självsäker och kaxig. Man skulle kunna tro att han inte är på riktigt. Men, tyvärr, så är han det.
Turken fattar inte att han ska köpa sin egen mat. Eftersom han tydligen är den enda som existerar i sitt eget lilla universum verkar han ta för givet att vi andra i lägenheten är anställda som hans städerskor/kockar. Kockrollen landade inte helt oväntat på kryddpojken, och där har jag min egen lilla sitcom varenda kväll. Kryddpojken lagar mat. Turken frågar: "Vad blir det ikväll"? Kryddpojken vågar inte säga ifrån, så han får faktiskt skylla sig själv.
Turken har en standarduniform, och det är en handduk runt midjan. När jag går förbi honom i köket blinkar han med ena ögat och säger "hey you". Jag vill kräkas. Turken tycker om att spela sin sinnessjuka techno på högsta volym i hela lägenheten. Turken har varit i skolan 0,5 dagar av 4 möjliga den här veckan. Han har varit ute 4 kvällar av 4 möjliga. Turken tycker om att sprida ut sina saker i hela lägenheten, inte minst i han och kryddpojkens gemensamma rum. Detta gör givetvis kryddpojken tokig. Självklart eftersom han är ett allmänt neatfreak, men allra mest för att han inte längre kan hoppa hopprep i sitt rum. Jo, kryddpojken är en seriös hopprepsfantast. Jag föreslog faktiskt att han skulle använda sitt hopprep för att göra en gräns mellan honom och turken. BARA PÅ SKÄMT, men han gjorde det. Turken ignorerar hopprepsgränsen fett mycket.
Det låter kanske som att det är festligt i min lägenhet. Fel. De här människorna är de konstigaste jag någonsin träffat, och INTE på ett bra sätt. Tur att Emma är kvar, igår fick vi åka fallskärm och båt gratis för att en av killarna som jobbade på stället var totalt förälskad i henne. Jag var mest den fula kompisen, men vad gör det?! Jag har kul!
4JULI
I fredags hade Anna och Filippa sin sista skoldag, och jag var ju lagom avundsjuk. Är halvvägs nu iallafall! Tänk det! På kvällen gick vi ut och käkade en riktig fancy dinner i Gamla Stan, sen skulle vi hem för att möta upp Emma och förfesta lite. Av någon anledning har det fallit sig så att alla räknar med att jag alltid har lägenhetsnyckel med mig. Jag är lite mamma åt de små liven liksom, dem behöver det. Men det hade jag nu inte igår, och det hade ingen annan heller. Såklart. Våra roomies var ute på middag på annat håll, så vi var helt enkelt utelåsta. Vi börjar genast planera inbrott. Cameron som bodde med oss förut har gjort det en gång, så vi tänkte helt enkelt att kan han kan vi. Eller snarare kan Filippa. Att Cameron är en hypertränad basketspelare ingick liksom inte i den uträkningen. Vi var helt enkelt jävligt självsäkra. Tills vi kommer hem och ser hur jävla osannolikt det är att det ska funka. Jag ville gråta, vi skulle ju för fan till Cannes, men istället får vi sitta på vår bajsochkissgata och hoppas att våra roomies återvänder innan sista tåget går. Men så får Filippa en snilleblixt. Hon börjar klättra som en liten apa uppför ett skrangligt litet stuprör, och helt plötsligt är hon i höjd med balkongen. Inte vår. Nej. Grannens. Och när hon står där uppe inser hon att fru Evangelista sitter och kollar tv typ en meter innanför. Anna och jag vägrar ge upp när vi kommit såhär långt, så vi skriker till henne att hon ska fortsätta, så det gör hon. Och när Evangelista ser henne börjar hon vråla. Alltså, VRÅLA, jag har aldrig hört någon skrika så högt. Hysteriska franska kärring! Men Filippa är modig, och tar sig förbi balkongen oskadd, sen måste hon gå två meter längs väggen på en typ decimeterbred kant. Tillslut kastar hon sig in genom mitt fönster, OCH VI ÄR INNE. Det var så dramatiskt det här förstår ni, speciellt med Evangelistas hysteriska vrålande i öronen hela tiden, vi gav nog tanten en hjärtattack. Har inte sett till henne idag. Eh. Så det blev Cannes till slut iallafall, och nu börjar det likna något. Det är såhär fest på rivieran ska vara, inte som i de rökiga grottorna här i Nice. Sjukt fancy ställen.
Anna et moi på Baoli
Idag är det dock en trist dag. Eller den började bra, med strandhäng och lunch på Lido, men sen blev det bara sorgligt. Anna och Filippa har åkt, och jag är ensam kvar med de andra roomiesen. Jag försökte bonda med kryddpojken tidigare idag, prata matlagning och sådär, han gillar ju det. (Har jag sagt att han har köpt tio, JA PÅ RIKTIGT tio olika kryddor, han ska vara här i tre veckor?!) Men det gick åt skogen. Vi klickar inte om man säger så.
2JULI
Hur som helst. Igår hade vi en tågdag. Köpte de där fyndiga dagspassen igen och åkte till Cannes. Sandstrand! Mina fötter jublade, men när vi skulle åka hem och jag hade sand precis överallt saknade jag Nice och stenarna. Konstigt, en riktig "Borta bra men hemma bäst"-känsla. Har aldrig varit i Cannes, och det var faktiskt lite av en besvikelse. Det kändes pyttelitet, allt var dubbelt så dyrt som i Nice, hur det nu ens kan vara möjligt, och filmpalatset var den fulaste byggnaden jag någonsin sett. Well well. Efter en döperiod hemma i lägenheten med våra festliga roomies kom vi iväg till stationen igen för att åka till Juan les pins och gå ut där. Det ligger mellan Cannes och Nice och är värsta ungdomsfeststaden. Bara det, att vår tidtabell inte stämde, så det blev en timmes väntan på stationen. Vårt patymood var så dödat som det kunde bli. Men vi mötte upp Emma och Gabi i Juan les pins och käkade popcorn och drack vin på en enorm uteservering, så var det problemet löst sen. Vidare till en riktig klubb! Jag vet inte om jag skrivit det förr, men alla ställen man går till i Nice är små rökiga grottor a la Saloon, med risig livemusik. Så att gå på riktig klubb var bara så galet kul. Det var dessutom bara svenskar och norrmän på klubben av någon konstig anledning, och jag kunde inte låta bli att tycka det var skönt att slippa alla creepy fransmän. Faktiskt. Så det blev dans hela natten och sen plankade vi på första tåget hem. Ska sluta köpa tågbiljetter, inte en endaste gång när jag åkt tåg här har jag sett skymten av en konduktör.
Så så är det. Ska förresten börja planera min vandring härifrån till Paris, för vandring får det bli. Skämt å sido, men en tågbiljett kostar 114 euro, och flyg 300. EHEHEHE. Någon som har en bra idé? Kan man lifta?
