Bizarre!
Jag skulle inte kalla mig själv vidskeplig (måste bara sticka in ett tack till malin här, var tvungen att beskriva för henne vad jag menade för att komma på ordet "vidskeplig". Hmm. Hur var det nu med det svenska ordförrådet?!). Men det senaste dygnet har jag varit med om tre helt osannolika grejer, så jag undrar om inte någon högre makt har haft ett finger med i spelet. Händer en konstig grej till då blir jag faktiskt rädd på riktigt.
1. Igår när jag knappat in Saras portkod (som mitt fantastiska sifferminne faktiskt lyckats behålla) och klivit in genom porten plingar min mobil till. Sara sms:ar portkoden, utan en aning om att vi redan står innanför porten två trappor ner. (Det här hade ju dock varit ÄN MER fantastiskt om jag inte kunde portkoden och vi precis kommit fram till porten...)
2. Idag, på väg från kyrkan frågar en kille mig var metrostationen ligger. Jag svarar. Bra med det. Sen springer han i fatt mig och börjar prata. Han berättar att han är från Italien, och när jag säger att jag är från Sverige lyser han upp. Han ska göra något slags utbyte där nästa år, och vill jättegärna lära sig svenska. Han kan redan säga: "Ska vi festa ikväll"? Och jag kan tänka mig att min min där och då är obetalbar. JAG VET VEM KILLEN ÄR. Han har skrivit till mig på resedagboken och föreslagit "språkutbytesträff", och jag tänkte faktiskt att: "Fan, det här är en sån grej jag borde göra, för att utmana mig själv". Men det blev inte av. Däremot! Så skrev han även till Sofie, och hon har träffat killen. Och berättade att han bara kunde säga en sak på svenska: "Ska vi festa ikväll?" Så nu ska vi på konstutställning i Marais allihopa. Det. är. sjukt.
3. På vägen hem, tog jag en helt mongo omväg och åkte så att jag hamnade i hallarna. Därifrån tänkte jag promenera. Vill gärna understryka att det är en totalt ologisk väg, och jag har ingen aning om varför jag inte tog den vanliga/närmsta vägen hem. I hallarna, som kryllar av folk, ser jag två bekanta ryggar. Sofie och Maja! jag springer ifatt, och det visar sig att de ska på bio. Så jag hänger på. Och på det viset blev den här söndagen himla trevlig ändå.
Jag vet inte. Jag är förvirrad. Det är helt enkelt för mycket sammanträffande på för kort tid.
1. Igår när jag knappat in Saras portkod (som mitt fantastiska sifferminne faktiskt lyckats behålla) och klivit in genom porten plingar min mobil till. Sara sms:ar portkoden, utan en aning om att vi redan står innanför porten två trappor ner. (Det här hade ju dock varit ÄN MER fantastiskt om jag inte kunde portkoden och vi precis kommit fram till porten...)
2. Idag, på väg från kyrkan frågar en kille mig var metrostationen ligger. Jag svarar. Bra med det. Sen springer han i fatt mig och börjar prata. Han berättar att han är från Italien, och när jag säger att jag är från Sverige lyser han upp. Han ska göra något slags utbyte där nästa år, och vill jättegärna lära sig svenska. Han kan redan säga: "Ska vi festa ikväll"? Och jag kan tänka mig att min min där och då är obetalbar. JAG VET VEM KILLEN ÄR. Han har skrivit till mig på resedagboken och föreslagit "språkutbytesträff", och jag tänkte faktiskt att: "Fan, det här är en sån grej jag borde göra, för att utmana mig själv". Men det blev inte av. Däremot! Så skrev han även till Sofie, och hon har träffat killen. Och berättade att han bara kunde säga en sak på svenska: "Ska vi festa ikväll?" Så nu ska vi på konstutställning i Marais allihopa. Det. är. sjukt.
3. På vägen hem, tog jag en helt mongo omväg och åkte så att jag hamnade i hallarna. Därifrån tänkte jag promenera. Vill gärna understryka att det är en totalt ologisk väg, och jag har ingen aning om varför jag inte tog den vanliga/närmsta vägen hem. I hallarna, som kryllar av folk, ser jag två bekanta ryggar. Sofie och Maja! jag springer ifatt, och det visar sig att de ska på bio. Så jag hänger på. Och på det viset blev den här söndagen himla trevlig ändå.
Jag vet inte. Jag är förvirrad. Det är helt enkelt för mycket sammanträffande på för kort tid.
Kommentarer
Trackback
