Det där med standard alltså... En sak är säker, när jag kommer härifrån och bosätter mig någonstans i Sverige kommer jag nöja mig med väldigt lite. Efter 9 månader i den här lilla grottan är mina krav inte särskilt höga vill jag lova. Just nu till exempel, så sitter jag och väntar på att varmvattenberedaren ska bli klar, den drar nämligen så mycket ström att det enda som fungerar samtidigt är taklampan. Ingen matlagning samtidigt som den är igång med andra ord... Den är dessutom det enda elektriska på mitt rum som jag inte kan sätta på/stänga av själv. Den bestämmer liksom själv när den ska värma vatten. Så när jag ser att den röda lampan börjar lysa får jag skynda att stänga av elementet, annars kan jag vara säker på att strömmen går inom några sekunder. Mitt kök är överhuvudtaget ganska skrattretande, det ser ut som ett sånt där lekstugekök. Och det är samma strömproblem där, givetvis. Att laga mat kräver avancerad elplanering. ALDRIG starta microvågsugnen samtidigt som någon platta på spisen är påslagen, då är det kört. Aldrig mer än två kokplattor igång samtidigt, i och för sig använder jag sällan fler, men det ska tilläggas att om jag vill ha två plattor igång gäller det att släcka i taket, stänga av elementet, dra ut laddaren till datorn o.s.v. Puh. Saken är att jag tänker inte på det som ett problem, faktiskt inte! Det var först när jag berättade mina ritualer för Bianca och hon vek sig av skratt som jag insåg att det inte är helt okej. Men det postiva alltså: Hittar jag en lägenhet på mer än 12 kvadratmeter, med en vask större än min, kanske en toalett som inte delas med grannarna, och obegränsat med el - ja herregud. Då är jag mer än nöjd!