Bianca drog igång julsånger igår, det var bara... fel.

Planet Sushi kan bli lördagstradition... Igår var det inte lika fantastiskt, de hade proppat MYNTA i min sushi. helt fel. Dessutom var personalen lagom förvirrade, jag var skitirriterad. Ända tills vi fick varsin coktail for free, då var det liksom lugnt igen.

Bättre bilder kanske vi har sett, men here it is. Bra köp känner jag! Nej nu får det bli fart på den här fredagen...

(Blev lite förvånad när jag såg min tomma garderob där i bakgrunden, den kräks ju knappast? Men så vänder jag mig om och ser allt på sängen. Aha!)

Dagens bästa är att jag har hittat en ny favoritgrönsak. Ni som känner mig vet att jag och grönsaker knappast älskar varandra, så det här är faktiskt stort. ZUCCHINI, har ni också upptäckt hur gott det är? Jag kan tugga zucchini frukost lunch middag. FANTASTISKT!

Dagens näst bästa är att det fortfarande går att reafynda. Jag har köpt en leopardkappa idag! Inte alls så tacky som det låter, den är riktigt classy. Bild kommer väl någon gång i framtiden. Härligt, nu har jag bara 9 kappor/jackor att packa ner i hemreseväskan. Det är sjukt. Min garderob svämmar verkligen över, den krääääääks kläder. Jag vet inte ens hur det blev så?

Ett nytt ord i Ingridspråket har fått möta dagens ljus. Jag svär att det inte finns en enda människa på hela jorden som pratar som hon, vad gäller ord, grammatik, ordföljd, accent, allt! Och det är så fint, så fint.

Ca 13.30 idag på Casino:

Jag: Jag fryser ihjäääääääääl Ingrid!
Ingrid: Jag vet varför!!! Du är med collanger!

Jag skrattade typ i tio minuter efter det här. COLLANGER! Ingrid gick brevid och skrattade rätt bra hon också: "Jag var helt säker på att det hette Collanger! Vad heter det då?!?"

Jo. Det heter strumpbyxor. Hur strumpbyxor i Ingrids värld blir "collanger" det vet jag inte. Notera också att det inte var "du har på dig collanger", utan: "du är med collanger". Det är så gulligt jag dör.

Nu ska jag snart styra upp mig själv och traska de tre minuterna över till Linda tror jag det blir!

Vet inte varför jag tar risken att ställa upp på BDDs bilder... Alltid lika läskigt när de kommer upp på Facebook. Den här gången klarade jag mig med hedern i behåll tycker jag nog ändå. SKÅL FÖR DET.

Det är svårt att förklara smågodisberoendet jag hade innan jag åkte till frankrike i somras. Jag hade ätit sjuka mängder i 9 månader. Här har jag fått ge upp det och äter väl inte mer godis än någon annan. Men känslan jag får när jag ser lösgodis.. Det är nog lite som när en nykter alkoholist är en millimeter från en sjuttifemma. Mina ögon tåras och händerna blir lite skakis. Det här är helt sant, jag överdriver inte. Men man kan sluta drömma om den där enorma godispåsen ganska snabbt här.. 2,90 euro hektot. Bara sisådär 10 gånger dyrare än hemma i Sveriget..

OM man inte befinner sig i Nice d.v.s, med en gentlemannaturk som roommate. En kväll kom han hem med just den där enorma godispåsen till mig, (jag hade nog bara tjatat om det varje dag i en vecka vid det laget). 25 euro luskade jag så småningom fram att kalaset kostat. Fan, han var nog lite kär i mig ändå.

Jag är så kär i den här låten...

Nu: Hem till fröken Cholat och fröken Caesar. Får se vad den här lördagkvällen har att erbjuda, ärligt talat så är jag inte så lite trött. Vi ska iallafall försöka få bord på Planet Sushi som jag velat testa i en evighet. Tar med kameran, det här ska visst vara sushi utöver det vanliga. MMM!

Igårkväll blev jag av med ostronoskulden för andra gången. Bianca came to town och Linda och Emma hade fixat så himla fint hemma hos Linda. Ett litet surpriseparty blev det! Alltså: ostron, gåslever, chevré, chokladpraliner, skumpa och rödvin (och ett par fimpar... Kanske kunde plockat bort det..?). Very french... Och jag tror att jag numera kan sträcka mig så långt som till att säga att jag gillar ostron, det trodde jag verkligen inte första gången jag åt det.

Malin tipsade om att klipp från fantastiska Reuter & Skoog numera finns på tuben. Jag fick fjärilar i magen när jag läste det! Jag har skrattat så mycket åt det här och önskat att SVT ska sända det i repris, eller släppa det på dvd. Men icke. Nu finns det alltså lite material att stilla hungern med, men jag vill ju bara ha mer mer mer nu!

Nina Schatterius och Uuuuunderbara människa är det bästa såklart. Så bra!

Det bästa jag vet att dricka är utan tvekan färskpressad äppeljuice. Det här är den bästa. Och måhända den dyraste... 2,90. SÅ inte värt. Men ändå...

Bästa kvällen någonsin på Bonheur. Vi kom inte förrän halv tre så folk började redan droppa av, men grejen är ju att det inte spelar så stor roll när rätt folk är kvar. Ett gammalt ragg till Filippa stod i baren och jag typ sträckte in armarna i baren för att hälsa (det låter ju skitfult men ni fattar, jag dansade liksom?!), och istället för att hälsa satt han ett glas champagne i den handen som jag inte redan hade ett. Och så fortsatte det, jag kunde nog ha druckit tre flaskor moet själv om jag velat igår. Det ville jag inte. Nej jag satt uppflugen på en jävla plastkossa istället och snackade franska med supertrevliga både tjejer (så ovanligt att de över huvud taget låtsas om en!) och killar.

Vilken tur att Emma är seg så jag hinner ta fåniga outfitbilder med självutlösarn! Hurra!

Jag vill visa er mina nya jeans. Jag tycker de är coola. De kostade 50 euro från början. Nu 20. I min storlek vill säga. Om jag däremot drog in magen så kom jag i en storlek mindre, och de kostade av någon anledning bara 10. Så, det är bara av ekonomiska själ jag köpt för små jeans. Äsch, jag hatar jeans. Jag har aldrig jeans, jag slutade med det för typ ett år sen när mina hormoner fick spatt och jag gick upp sisådär 7 kilo. Jenas är ju apsnyggt egentligen, det är bara det att alla jag äger är minst en storlek för små eftersom jag vägrar acceptera att tiden som 26:a för läääängesen är förbi.

MICHAEL! Han hette ju Michael! Och jag svär att jag inte googlat det, det bara dök upp, såklart. Så är det alltid när du inte vill komma på något, precis som att du aldrig kommer på något du vill komma på. Nu känner jag mig ännu smutsigare... Jag menar, jag minns detaljerat en 12-13 år gammal B-såpa (tro mig det här liksom bara en droppe i havet, får jag lite betänketid kan jag nog rabbla alla karaktärer, deras förehavande och relationer sinsemellan).

Var det någon som såg P3 Guld nu då? Jag har ju glömt att följa upp helt där. Jag tittade bara lite halvhjärtat medans jag löste mina sudokun som en annan gammal kärring. MEN JISSES, jag satt mitt te i halsen när Karin Dreijer tog emot priset för årets dans. Det var så jävla obehagligt. Folk i bakgrunden skrattar, men min puls ökade avsevärt och kalla kårar gick längs ryggraden, VAD PYSSLADE HON MED?

Var ni också besatta av Sunset Beach när ni var små? Minns ni också den där hudsjukdomen som karaktären Vanessa och hennes pojkvän (som jag TACK OCH LOV glömt namnet på) fick? Det är ju den! Karin Dreijer har gjort en mask av en hudsjukdom påhittad av Sunset Beach-producenterna. Det är ju bara... Sjukt. Äckligt.

Ni som minns Sunset Beach, Vanessa, hudsjukdomen och kanske till och med Vanessas pojkväns namn - släng iväg en ynka kommentar va? Jag känner mig så ensam med mina fåniga gamla TV-minnen här...

Vi såg bröderna Coens nya film, A serious man igår. Och den var precis så förvirrad och klockren och tänkvärd som man hoppats. Visst, lite seg ett tag i mitten (Sara somnade men det tycker jag hon gör nästan varje gång vi är på bio så det behöver inte betyda något), men överlag en härlig film. Som jag, återigen, måste IMDB:a för att helt och hållet förstå syftet med..
 

Det här är bröderna Coens bidrag till min älskade Paris je t'aime. Samma sjuka men smarta humor.

Är det bara jag som är uppe i seriös söka-plugg-ångest? En av mina drömmar slogs så gott som i kras över mailen precis och nu måste jag ge mig ut i cyberspace på riktigt för att få klarhet över mina möjligheter. Tanken på att flytta längre upp i landet än till Götet skrämmer ärligt talat skiten ur mig, men jag börjar så smått inse att man inte kan välja plugg efter studieort. Det får liksom komma i andra hand. 15 April sitter jag på ett decision, JO DET GÖR JAG.

Här händer det inte mycket. Det roligaste som hänt idag t.ex var när Ingrid i total triumf berättade att en av hennes golfkamrater sagt att han tyckte att hon såg ut som fyrtio. Hon menade fjorton, men som sagt, det där med svenska är inte alltid så himla lätt.

Nu får jag tugga snabbt på mina nudlar, ska snart ta metron till Odeon för bio. Igen. Jag gillar bio.

Hur många gånger har jag bestämt mig för att go creative ensamma kvällar istället för att lata mig framför svensk webtv. VAD SOM HELST. RITA MÅLA SKRIVA PLUGGA FOTA?! Skjuter upp det en kväll till. Bara en. Svtplay sänder P3 Guld live, och Casablanca gör sin premiärspelning, jag har värsta high hopesen, kommer säkert bli dunderbesviken. När Miss Li uppträder tänker jag dock städa kylskåpet eller något sånt. Försvinn enerverande människa liksom.

Bara en supertjusig bild snabbt för jag måste springa! Var precis på Episode och haffade kängorna. 45 stod det under, jag fick dem för 35. Jag och skodealer nuförtiden va?! De är perfekt slitna och skönt ingångna. Jag tror det blir äkta kärlek mellan mig och Dr Marten den här gången faktiskt.

Har haft en fin och regning eftermiddag. Clignancourt kändes som ett ont måste, står inte ut med skoskav anymore. Jag tänkte få det hela snabbt överstökat och hitta ett par hyffsade converse på första stället som ligger ett övergångställe ifrån metron. Men när de jag hittade där inte helt föll mig i smaken och när jag märkte att skoköpsfranska - det behärksar jag faktiskt, så var det bara kul att fortsätta. Jag handlade inte förrän på fjärde stället jag gick till, kanske det tionde paret jag provat efter att ha dealat med försäljarna om storlekar, färger och material. Men där på fjärde connectade jag med en försäljerska, "ge ett bra pris till henne" sa hon till sin kollega. Och det fick jag. MAHAHA! Så ett par vita slutade det med.

Fortsatte trots regn till Rue Tiquetonne och Second Handdregglade lite. Så jag följer härmed upp min lilla hmm.. "guide".

På Rue Tiquetonne ligger två av mina absoluta favoriter. Jag var slarvig och missade att kolla gatunummer, men Det är en kort gata, Kiliwatch ligger precis i slutet och Episode bara några nummer längre åt höger. 

1. KILIWATCH.
Det här är om inte världens, så iallafall Paris snyggaste Second Hand. Det är välsorterat, fashion och du vill ha nästan allt. MEN: Det är orilmligt dyrt. Nitjackan på bilden kostade 1375. Euro alltså. Löjligt. Men visst, lite rutiga skjortor, t-shirts, stickade tröjor och boots kan man hitta för mer rimliga priser. I vilket fall så är Kiliwatch en upplevlse bara för att det är så coolt. Och för att det finns snygga fashiongrabbar i varje litet hörn.





2. EPISODE
Episode ligger i en skitful lokal, men om vi skiter i det, så kan man verkligen hitta guldkorn här. Mer än en gång har jag hittat saker här som jag sett på Kiliwatch, och de har varit avsevärt mycket billigare. Typ fjärilstoppen på bilden kostar 56 på Kiliwatch och 22 på Episode... Förälskade mig totalt i de här Doc Martensen också, men jag vet inte.. Jag tog hem mina lilametallic för att jag aldrig använde dem. Men å andra sidan var de här både snyggare och skönare. Finns de kvar nästa helg och jag inte har kunnat sluta tänka på dem så får jag nog slå till...

Stoppa mig snälla någon från att rulla igång ett avsnitt "Det Okända" på webtv:n... Jag vet mycket väl att jag inte kommer kunna sova, eller ännu viktigare: Inte våga gå på toaletten och bli tvungen att kissa i en potta. Såååå inte värt det, ändå så har jag förtillfället inga planer på att stoppa mig själv.

Jag fick inga julklappar i år. Jag tror inte det har gått en dag sen jag kom tillbaka som Ingrid har glömt att påpeka det. Hon kan bara inte förstå hur en människa kan överleva julen utan julklappar, och okej, när jag var tolv kändes det faktiskt rättså orimligt. Hursomhelst, det var inget jag tänkte så mycket på. Vi spelade julklappsspelet på julafton och jag kammade hem ett strandtennisset och en sån där trägroda som man drar med en pinne på så att det låter som att den kvackar. Och sen kommer regnet (och det gjorde det, det var molnigt i tre dagar efter jul). Men ärligt - skulle jag skriva en önskelista skulle inte strandtennissetet hamna sådär jättehögt. Så jag har knåpat ihop en liten januariönskelista och hoppas nu på det bästa.

1. Converse. Av en enda anledning, jag glömde mina hemma i Sveriget. Det som hände var att jag åkte hem i dem i december, och åkte hit i andra skor. Conversen hade jag inte en tanke på att packa ner. Nu är det nästan kris, jag har skoskav i alla platta skor jag har här. Sååå... Mitt helgmission är att ta metron till helvetesmarknaden nr.1, Clignancourt. Jag avskyr den. Men conversen kostar 25 euro istället för typ 70 där, så det får det väl vara värt... Röda blir det nog den här gången. Eller blå. Eller vita. Tja, vi får se.

2. YSLs Parisienne. Det blev x antal timmar i taxfreen under Thailandsresan, och jag hann nästan bli beroende av den här doften, den är såååå... jag. Love at first sight, som med Marc Jacobs Daisy, som jag använder nu. Men saken med den är att den gör mig nostalgisk, väcker sweet memories från svunna tider liksom. Jag tror det är då det är dags att byta.. Nya tider du vet.

3. En pälsjacka. Ja herrejisses det finns att välja på i alla Second Hands, men jag har fortfarande inte tagit ställning i det där med att bära päls. Jag menar - jag är inte den som kastar röd målarfärg på Samantha i SATC, men jag är inte Samantha heller. Min lösning - det finns en apsnygg fejkis på H&M nu, från höstkollektionen. På rea dessutom. Jag har kämpat hela veckan för att inte gå dit och sätta sprätt på mina sista slantar, men det är svårt nu. Speciellt eftersom Paris är nollgradigt och jag fryser fryser fryser varje gång jag går utanför porten. PLUS mitt skoskav, jag är knappast den festligaste varelsen på paris gator.

4. Korshalsband. Jag har två. jag älskar dem, använder varje dag. Men jag vill ha fleeeer. Men det finns iiiingenstans. Alltså jag har funderat på det där, är det någon slags etikgrej det där? Att kedjorna genom att inte tillverka kors-smycken undviker att ta ställning i religiösa frågor? Ja jag vet inte. Men några kors hittar jag inte. Jag känner ju ett starkt behov av att understryka min nyfunna hmm... ska vi säga gudstro... Just det, den har jag fortfarande inte berättat mer om. Återigen, en annan gång..

5. En Iphone. Rätt och slätt. Hur svårt kan det vara? Jag vill ha en nu, det är verkligen dags. Det vore lättare om min nuvarande telefon typ gav upp eller började jävlas. Ålderskrämpa liksom. Men det gör den inte! Det är faktiskt den bästa telefon jag någonsin haft och jag gillar den verkligen. Jag vill liksom inte.. Sticka kniven i ryggen på den stackarn. 

Ja egentligen behöver vi ju inte sluta där. Jag kan fortsätta med att önska mig en egen toalett, ett IKEA på min gata, sommar och sol, obegränsat med elektricitet i mitt rum, fred på jorden och mat till jordbävningsoffren i Tahiti (För tidigt att skämta om va? Fan, jag visste det.) Men om vi ska vara... Realistiska.

CHILLA BLOGG.SE! Jag fick precis den här koden: shcharansky huntsman, när jag skulle kommentera min kära kusins blogg. Alltså. Verkligen. Chilla.

Mina ben kliar så jäkla mycket nu, jag vill till MADAM. Nu. FILIPPA?!

Mitt kylskåp var såklart helt tomt när jag kom tillbaka. Sånär på den här vilöken, som tamejfan har ägnat jullovet åt att föröka sig...? Är det här helt normalt? Har jag 100 vitlökar till om jag låter den hållas?

Tja. Paris är sig likt, förutom att det snöar tokigt mycket. Jag klagar faktiskt inte, det är riktigt fint. Min garderob är dock inte ett dugg vinteranpassad, funderar just nu på om det är klokt (HAHAHAHA jag skrev clooct först. Clooct? Okej.) att låta paljetthotpants få vara kvällens outfit. Förmodligen inte. Ska snart promenera (okej jag lär ge upp halvvägs och ta metron, men ambitioner är bra) till Bastille och hämta upp Ingrid. Första helgjobbet jag någonsin gör här, jag är snel jag.

Hemma! I snöigt Sverige! Det är superfint, jag gillar det. Utvilad och energifylld precis som man ska vara efter semester, redo för 2010 tror jag.

Tänker tråka ut er lite med ett gäng noteringar från min semester.

1. Det var riktigt nära att det inte blev någon semester över huvud taget. Såhär: Efter tolv timmars festlig väntan på en plåtbänk på Wiens flygplats var det dags att gå på planet till Bangkok. Jag skämtar i passkön om att Eriks pass är fett gammalt och att han ser ut som en liten unge på bilden. Är det allmänt kännt att man måste ha ett pass med minst 6 månader kvar till utgångsdatum för att få åka till Thailand? Jag visste det inte, inte min familj heller. Eriks hade 4 månader. Alltså: Han fick inte följa med. Det blev förståss kaaaaoooos. Jag var den enda som ville åka, jag fick panik av tanken på att vända där och åka hem och fira katastrofjul hemma. Så efter mycket om och men och påtryckningar från mig och en flygvärdinna så följde mamma med mig på planet. Saken var den att alla plan fram till nyår var fullbokade, så Erik och pappa hamnade på standby. Hade vi stannat hela familjen hade vi varit fyra på standby istället för två, avsevärt mycket svårare att komma med. Men fatta läget, här står pappa och bror utan pass och utan att veta om de kommer att komma till Thailand över huvud taget. Det här var sent på torsdagkvällen, de fick leta upp ett hotell i Wien, försöka sova och på fredagen - mot ambassaden för att ordna ett tillfälligt pass. Där krånglade det också till sig rejält eftersom det behövdes båda föräldrars underskrift... Ärendet gick till utrikesdepartementet. Herregud. Men tillslut fick han sitt pass, och de åkte till flygplatsen för att hoppas på att de kom med fredagsplanet till Bangkok. Och: Planet var ju fullt. 6 stycken var på standby, där Erik hade nr 5 och pappa nr 6. Dåliga odds. Det slutar med att 5 av de som har bokade platser inte dyker upp till flighten, alltså: Erik får den sista lediga stolen. Och det är nu jag är så grymt stolt över min lilla pappa. Han ger sig inte. Han halvt ljuger ihop en historia om att han är flygtekninker (sant) och jobbar med SAS (falskt) som ingår i samma koncern som Austrian som vi åkte med. Därför har han rätt att åka med som personal på klappstol. DE KÖPER DET. Säger förstås att såhär får man absolut inte göra, men okej för den här gången. Så pappa sitter hela resan på en såndär klappstol som flygvädinnorna sitter på under start och landning. Och på så vis hamnade hela familjen till slut i Bangkok. Tack för det. Jag blev nästan religiös på kuppen, men det är en annan historia.

2. Jag känner numera en thailändska. Miss Ta! Det var hon som kirrade vår semester. Utan henne hade den påminnt rätt mycket om ett Robinson-avsnitt. Vi bodde rätt öde. Fantastiskt vackert, en egen kilometerlång vit sandstrand (26 meter mellan sängen och vattenbrynet) o.s.v. Men som sagt - öde. Ta kunde Koh Chang som sin egen ficka, och tipsade om och fixade allt kul vi gjorde på ön. Jag kommer sakna Ta. Jag tyckte verkligen om henne, skulle vilja gå i hennes livsskola i ett par månader. Jag menar - hon slarvade bort hälften av tvätten jag lämnade in till henne, den bara gick upp i rök. Och jag är inte ens bitter. DÅ tycker jag om någon. Typisk Ta-konversation (när vi kör igenom en nykterhetskontroll):
Jag: What happens if you drive when you´re drunk here in Thailand?
Ta: EVEYTIIIIIME!
Jag: Eh..??
Ta: Yestelday me and my fliend had a kalaoke-paty and i dlove home two o clock and I was sooooooo dlunk. And the police stopped me, but it was ok. I was lucky, it's my fliieeeend....
Jag: Oh.. Really?
Ta: A you dlunk?

Ja.

3. Jonna vinner en riskokare på Thaimart. Jonna är den vidrigaste lilla unge jag vet på det viset att hon alltid har tur. Tur tur tur. Hela tiden tur. På Thaimart fanns ett jul/nyårslotteri med vinst varje gång. Du fick en lott varje gång du handlade för över 500 baht. Jag vinner ett fult dricksglas och en glass. Jonnas tur. Hon visar sin lott för personalen och de blir eld och lågor. Trycker igång en jävla fanfar som ljuder över hela butiken och börjar fnittra som nervösa små skolflickor. Jonna har vunnit första pris - En jävla riskokare. Den var enoooorm, och det var rätt komiskt att se henne bära ut den, omsvärmad av avundsjuka thailändare. Däribland dem Ta: "IT'S AUTOMATIC!!!!" Jonna som kände att hon hade annat att packa ner i resväskan än en automatisk riskokare gjorde det enda rätta. Gav den till Ta: "I wanna cllyyy now", sa hon, tog riskokaren under armen och gick in och visade för alla på Thaimart vad hon fått. Senare, när vi skulle åka hem, fick jag Sofie och Jonna presenter av henne som tack. Varsin helt bisarr, enorm hello kitty kudde. Jonnas och Sofies var mjuka och sköna, medans min var rätt hård och knölig. Jag fick tvångstankar om att Ta hade proppat den full med knark och dumpade den precis innan säkerhetskotrollen i Bangkok. Jag mår lite dåligt när jag kombinerar minnesbilderna av en ensam Hello Kitty-kudde på en bänk på flygplatsen och den av Ta som gråtande vinkar av oss vid huset i Koh Chang.

4. Det i särklass coolaste vi gjorde var elefantsafari. Jag har alltid varit jättekluven till det, eftersom jag är rädd att de behandlar djuren illa. Men Koh Chang betyder ju för tusan elefantön, det gick liksom inte att missa. Så vi kom dit och jag var inte så lite skeptisk, kunde bara se elefanternas sorgsna ögon liksom... Men Miss Ta hade såklart valt ut det bästa, vi tågade ner med två elefanter till en liten lagun mitt ute i jungeln. Där skulle de bada! Och det var så coolt, man såg hur mycket de njöt av att vara i vattnet. Sen fick den som ville hoppa i och tvätta dem. Jag tänkte inte alls göra det, speciellt inte efter att pappa höll på att bli totalmosad mellan dem när elefanten han satt på helt plötsligt bara la sig ner på sidan. Men så i sista sekund fick jag ett ryck och tänkte: "Nej, annars ångrar du dig". Så jag hoppade i, och upp på en av elefanterna, som genast fyller sanbeln med vatten och sprutar ner hela mig. Festligt. Dags att gå tillbaka: "Miss, you can sit on the elephant back to the camp". Eh ok, inte så mycket att välja på, eftersom elefanten redan var på väg upp. Elefanten hade ju en ledare såklart, men han dissade mig helt, gick någonstans bakom med resten av gänget och snackade elefantfoder eller något? Så där red jag genom jungeln på en elefant, utan ett skit att säga till om, om den skulle bli galen och vilja döda mig (konstigare saker har ju hänt?!) och kände mig... som ett med naturen? Klyschigt och vackert.