Hemma! I snöigt Sverige! Det är superfint, jag gillar det. Utvilad och energifylld precis som man ska vara efter semester, redo för 2010 tror jag.

Tänker tråka ut er lite med ett gäng noteringar från min semester.

1. Det var riktigt nära att det inte blev någon semester över huvud taget. Såhär: Efter tolv timmars festlig väntan på en plåtbänk på Wiens flygplats var det dags att gå på planet till Bangkok. Jag skämtar i passkön om att Eriks pass är fett gammalt och att han ser ut som en liten unge på bilden. Är det allmänt kännt att man måste ha ett pass med minst 6 månader kvar till utgångsdatum för att få åka till Thailand? Jag visste det inte, inte min familj heller. Eriks hade 4 månader. Alltså: Han fick inte följa med. Det blev förståss kaaaaoooos. Jag var den enda som ville åka, jag fick panik av tanken på att vända där och åka hem och fira katastrofjul hemma. Så efter mycket om och men och påtryckningar från mig och en flygvärdinna så följde mamma med mig på planet. Saken var den att alla plan fram till nyår var fullbokade, så Erik och pappa hamnade på standby. Hade vi stannat hela familjen hade vi varit fyra på standby istället för två, avsevärt mycket svårare att komma med. Men fatta läget, här står pappa och bror utan pass och utan att veta om de kommer att komma till Thailand över huvud taget. Det här var sent på torsdagkvällen, de fick leta upp ett hotell i Wien, försöka sova och på fredagen - mot ambassaden för att ordna ett tillfälligt pass. Där krånglade det också till sig rejält eftersom det behövdes båda föräldrars underskrift... Ärendet gick till utrikesdepartementet. Herregud. Men tillslut fick han sitt pass, och de åkte till flygplatsen för att hoppas på att de kom med fredagsplanet till Bangkok. Och: Planet var ju fullt. 6 stycken var på standby, där Erik hade nr 5 och pappa nr 6. Dåliga odds. Det slutar med att 5 av de som har bokade platser inte dyker upp till flighten, alltså: Erik får den sista lediga stolen. Och det är nu jag är så grymt stolt över min lilla pappa. Han ger sig inte. Han halvt ljuger ihop en historia om att han är flygtekninker (sant) och jobbar med SAS (falskt) som ingår i samma koncern som Austrian som vi åkte med. Därför har han rätt att åka med som personal på klappstol. DE KÖPER DET. Säger förstås att såhär får man absolut inte göra, men okej för den här gången. Så pappa sitter hela resan på en såndär klappstol som flygvädinnorna sitter på under start och landning. Och på så vis hamnade hela familjen till slut i Bangkok. Tack för det. Jag blev nästan religiös på kuppen, men det är en annan historia.

2. Jag känner numera en thailändska. Miss Ta! Det var hon som kirrade vår semester. Utan henne hade den påminnt rätt mycket om ett Robinson-avsnitt. Vi bodde rätt öde. Fantastiskt vackert, en egen kilometerlång vit sandstrand (26 meter mellan sängen och vattenbrynet) o.s.v. Men som sagt - öde. Ta kunde Koh Chang som sin egen ficka, och tipsade om och fixade allt kul vi gjorde på ön. Jag kommer sakna Ta. Jag tyckte verkligen om henne, skulle vilja gå i hennes livsskola i ett par månader. Jag menar - hon slarvade bort hälften av tvätten jag lämnade in till henne, den bara gick upp i rök. Och jag är inte ens bitter. DÅ tycker jag om någon. Typisk Ta-konversation (när vi kör igenom en nykterhetskontroll):
Jag: What happens if you drive when you´re drunk here in Thailand?
Ta: EVEYTIIIIIME!
Jag: Eh..??
Ta: Yestelday me and my fliend had a kalaoke-paty and i dlove home two o clock and I was sooooooo dlunk. And the police stopped me, but it was ok. I was lucky, it's my fliieeeend....
Jag: Oh.. Really?
Ta: A you dlunk?

Ja.

3. Jonna vinner en riskokare på Thaimart. Jonna är den vidrigaste lilla unge jag vet på det viset att hon alltid har tur. Tur tur tur. Hela tiden tur. På Thaimart fanns ett jul/nyårslotteri med vinst varje gång. Du fick en lott varje gång du handlade för över 500 baht. Jag vinner ett fult dricksglas och en glass. Jonnas tur. Hon visar sin lott för personalen och de blir eld och lågor. Trycker igång en jävla fanfar som ljuder över hela butiken och börjar fnittra som nervösa små skolflickor. Jonna har vunnit första pris - En jävla riskokare. Den var enoooorm, och det var rätt komiskt att se henne bära ut den, omsvärmad av avundsjuka thailändare. Däribland dem Ta: "IT'S AUTOMATIC!!!!" Jonna som kände att hon hade annat att packa ner i resväskan än en automatisk riskokare gjorde det enda rätta. Gav den till Ta: "I wanna cllyyy now", sa hon, tog riskokaren under armen och gick in och visade för alla på Thaimart vad hon fått. Senare, när vi skulle åka hem, fick jag Sofie och Jonna presenter av henne som tack. Varsin helt bisarr, enorm hello kitty kudde. Jonnas och Sofies var mjuka och sköna, medans min var rätt hård och knölig. Jag fick tvångstankar om att Ta hade proppat den full med knark och dumpade den precis innan säkerhetskotrollen i Bangkok. Jag mår lite dåligt när jag kombinerar minnesbilderna av en ensam Hello Kitty-kudde på en bänk på flygplatsen och den av Ta som gråtande vinkar av oss vid huset i Koh Chang.

4. Det i särklass coolaste vi gjorde var elefantsafari. Jag har alltid varit jättekluven till det, eftersom jag är rädd att de behandlar djuren illa. Men Koh Chang betyder ju för tusan elefantön, det gick liksom inte att missa. Så vi kom dit och jag var inte så lite skeptisk, kunde bara se elefanternas sorgsna ögon liksom... Men Miss Ta hade såklart valt ut det bästa, vi tågade ner med två elefanter till en liten lagun mitt ute i jungeln. Där skulle de bada! Och det var så coolt, man såg hur mycket de njöt av att vara i vattnet. Sen fick den som ville hoppa i och tvätta dem. Jag tänkte inte alls göra det, speciellt inte efter att pappa höll på att bli totalmosad mellan dem när elefanten han satt på helt plötsligt bara la sig ner på sidan. Men så i sista sekund fick jag ett ryck och tänkte: "Nej, annars ångrar du dig". Så jag hoppade i, och upp på en av elefanterna, som genast fyller sanbeln med vatten och sprutar ner hela mig. Festligt. Dags att gå tillbaka: "Miss, you can sit on the elephant back to the camp". Eh ok, inte så mycket att välja på, eftersom elefanten redan var på väg upp. Elefanten hade ju en ledare såklart, men han dissade mig helt, gick någonstans bakom med resten av gänget och snackade elefantfoder eller något? Så där red jag genom jungeln på en elefant, utan ett skit att säga till om, om den skulle bli galen och vilja döda mig (konstigare saker har ju hänt?!) och kände mig... som ett med naturen? Klyschigt och vackert.