SATANSJÄVLAFITTHELVETESPISSMONGOIDIOTCYKEL

De bästa dagarna är de som kombinerar plugg, träning och vänner - från tidig morgon till lagom sen kväll. Som idag! Förmiddagsföreläsning, en timme på gymmet, plugg med Linda, godaste fisksoppan med Linda och sen tjejsnack hos Binc med bästa Parisligan (inklusive Emma!). Blir jämt så nostalgisk när vi fyra är samlade och skräckslagen vid tanken på vad som hänt om jag inte träffat dem. Känns fett otänkbart, det var väl ödet helt enkelt. Dagens enda downer var väl vädret då. VAD hände med våren som var här i helgen, gode Gud kom tillbaka. Är totalat utelämnad till min helvetes jävla mongocykel nu eftersom jag inte har råd att fylla på busskortet. Så det har väl blivit uppåt en mil på den idag (överdriver bara någon kilometer). Varje gång jag cyklar förbi Kronprinsen får jag en Flashback till ett av barndomens mindre muntra minnen. Kronprinsen är nämligen stans värsta blåshål. Det är ALLTID storm utanför kronprinsen, och motvind i vilken riktning du än kommer i från. Så, när stormbyarna där nästintill välter omkull en varje gång man kommer förbi så märker jag hur SATANS JÄVLA PISSFÖRBANNAD jag blir. Alltså vi talar helt extrem frustration, nästan inget annat gör mig så förbannad i hela kroppen som att idiottrampa men inte komma framåt och samtidigt höra vinden tjuta i öronen. Jag gör ju inget åt saken, nej jag biter ihop, trampar på och 200 meter senare är stormen och frustrationen ur världen. Men det fanns en tid. När jag var hängiven liten hästtjej. 10-11 år sådär, cyklade tappert en halvmil till stallet. Varje dag. I alla väder. Och varje gång det blåste sådär mycket så att man knappt kom framåt ens i ettans växel minns jag hur jag började skrika alla fula ord jag kunde åt min cykel. Inte nog med det, helt plötsligt sprutade tårarna också! Och tillslut var jag så satans jävla arg att jag började sparka besinningslöst på cykelhelvetet. Jag skämdes ganska ordentlgt för detta superbarnsliga beteendet, ändå, varje storm, samma visa. MEN! så kom det fram att Becci, också hängiven hästtjej, men cyklandes till annat stall, reagerade precis som jag varje gång vädrets makter tycktes oövervinnliga. Vilken lättnad, minns att jag till och med hade börjat fundera på om jag var sjuk i huvudet som började gråta och sparka på min cykel tills anklarna värkte varje gång det var storm. Nåja, det är ju en sak att vara tio bast och bete sig så när ingen ser, men att vara tjugoett och gå loss på sin cykel på det där viset mitt i Malmö är kanske lite mer anmärkningsvärt. Fan, idag var det riiiiiitigt nära.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hahahahahaha! Det e ju helt sjukt vad arg man kan bli alltså. Tänk att vi sparkade på cyklarna! Tänk att man kan bli så arg, åh jag minns precis... men ja, så arga får vi inte bli här i Malmö.. då hade vi nog blivit intagna ;)

2011-04-14 @ 16:58:51
Postat av: Becci

skumt, namnet försvann på förra, men ja det var ju jag som skrev:)

2011-04-14 @ 16:59:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0