Jag började lyssna på Yelle när jag bodde i Nice. Var totalsåld på Pop Up och tyckte att Yelle var det coolaste som hänt någonsin. Sen kom jag till Paris och började umgås med Ingrid tolv år dagarna i ända. Snart började vi jämföra spellistor i våra iPods och när vi kom till Yelle i min, tänkte jag att NU kommer hon fatta att I'M THE SHIT. Typ så. Det gick ju åt helvet kan jag tala om. Det framgick med all önskvärd tydlighet: Att berätta för Ingrid att jag lyssnar på Yelle var ungefär jämställt med att berätta för någon musikcreddig svenne att mina största idoler är A*teens och Amy Diamond. "Shit, TIOÅRINGAR lyssnar på Yelle".

OKEJDÅ. Tid har passerat, jag har slickat såren efter denna TOTALDISS, och vågar återigen tycka att Yelle är det coolaste som hänt någonsin. För två dagar sen släppte hon den här, 2011s bästa hittills?!