HAPPINESS&FEAR
Har just slagit ihjäl några timmar på mysigt pizzahak och diskuterat fiskars anatomi med L & B. Bra så. Den här helgen har bara varit grym, och från nu blir det bara bättre och bättre. Jag känner det. Våren väntar runt hörnet! Jag har träffat världens bästa människor! Försöker att leva i nuet och uppskatta mitt glidarliv och att jag inte har många bekymmer här i världen, men egentligen är jag livrädd för hur jag ska kunna hantera den riktiga verkligheten. Den med ett riktigt jobb, och kanske även riktigt skola. Går kallar kårar längs ryggraden på mig nu.. Jag är så rädd att det blir PANG rakt in i väggen.
det är inte lätt när det är svårt
Det där med standard alltså... En sak är säker, när jag kommer härifrån och bosätter mig någonstans i Sverige kommer jag nöja mig med väldigt lite. Efter 9 månader i den här lilla grottan är mina krav inte särskilt höga vill jag lova. Just nu till exempel, så sitter jag och väntar på att varmvattenberedaren ska bli klar, den drar nämligen så mycket ström att det enda som fungerar samtidigt är taklampan. Ingen matlagning samtidigt som den är igång med andra ord... Den är dessutom det enda elektriska på mitt rum som jag inte kan sätta på/stänga av själv. Den bestämmer liksom själv när den ska värma vatten. Så när jag ser att den röda lampan börjar lysa får jag skynda att stänga av elementet, annars kan jag vara säker på att strömmen går inom några sekunder. Mitt kök är överhuvudtaget ganska skrattretande, det ser ut som ett sånt där lekstugekök. Och det är samma strömproblem där, givetvis. Att laga mat kräver avancerad elplanering. ALDRIG starta microvågsugnen samtidigt som någon platta på spisen är påslagen, då är det kört. Aldrig mer än två kokplattor igång samtidigt, i och för sig använder jag sällan fler, men det ska tilläggas att om jag vill ha två plattor igång gäller det att släcka i taket, stänga av elementet, dra ut laddaren till datorn o.s.v. Puh. Saken är att jag tänker inte på det som ett problem, faktiskt inte! Det var först när jag berättade mina ritualer för Bianca och hon vek sig av skratt som jag insåg att det inte är helt okej. Men det postiva alltså: Hittar jag en lägenhet på mer än 12 kvadratmeter, med en vask större än min, kanske en toalett som inte delas med grannarna, och obegränsat med el - ja herregud. Då är jag mer än nöjd!
Jag har aldrig fast jag har
Vi lekte Jag-har-aldrig i helgen och frågan om man har tjuvtittat på sina grannar kom upp. Om jag har? Jag har stenkoll på de som bor rakt över gatan, STENKOLL. Och de är fina kan ni tro, sitter på golvet med alla sina vänner och skrattar och gestikulerar. Mannen klinkar på pianot runt sju varje kväll. Och så dansar de! Och ibland, när inte madame i huset är hemma smyger monsieur ut på balkongen och drar ivriga bloss på sin pipa. Då brukar jag låtsas att jag inte ser... Vart jag vill komma: De verkar så förbannat lyckliga mina rakt-över-gatan-grannar. Får jag också ha det så när jag är typ 50 ska jag vara nöjd. Contente. Blir det i en lägenhet i Paris är det bara en bonus... Nu ska jag skynda över till B och käka godis med henne och Linda. Vi är nog också ganska intressanta att tjuvtitta på ibland kan jag tänka...
bu
Stoppa mig snälla någon från att rulla igång ett avsnitt "Det Okända" på webtv:n... Jag vet mycket väl att jag inte kommer kunna sova, eller ännu viktigare: Inte våga gå på toaletten och bli tvungen att kissa i en potta. Såååå inte värt det, ändå så har jag förtillfället inga planer på att stoppa mig själv.
Jag missade julen.
Jag fick inga julklappar i år. Jag tror inte det har gått en dag sen jag kom tillbaka som Ingrid har glömt att påpeka det. Hon kan bara inte förstå hur en människa kan överleva julen utan julklappar, och okej, när jag var tolv kändes det faktiskt rättså orimligt. Hursomhelst, det var inget jag tänkte så mycket på. Vi spelade julklappsspelet på julafton och jag kammade hem ett strandtennisset och en sån där trägroda som man drar med en pinne på så att det låter som att den kvackar. Och sen kommer regnet (och det gjorde det, det var molnigt i tre dagar efter jul). Men ärligt - skulle jag skriva en önskelista skulle inte strandtennissetet hamna sådär jättehögt. Så jag har knåpat ihop en liten januariönskelista och hoppas nu på det bästa.
1. Converse. Av en enda anledning, jag glömde mina hemma i Sveriget. Det som hände var att jag åkte hem i dem i december, och åkte hit i andra skor. Conversen hade jag inte en tanke på att packa ner. Nu är det nästan kris, jag har skoskav i alla platta skor jag har här. Sååå... Mitt helgmission är att ta metron till helvetesmarknaden nr.1, Clignancourt. Jag avskyr den. Men conversen kostar 25 euro istället för typ 70 där, så det får det väl vara värt... Röda blir det nog den här gången. Eller blå. Eller vita. Tja, vi får se.
2. YSLs Parisienne. Det blev x antal timmar i taxfreen under Thailandsresan, och jag hann nästan bli beroende av den här doften, den är såååå... jag. Love at first sight, som med Marc Jacobs Daisy, som jag använder nu. Men saken med den är att den gör mig nostalgisk, väcker sweet memories från svunna tider liksom. Jag tror det är då det är dags att byta.. Nya tider du vet.
3. En pälsjacka. Ja herrejisses det finns att välja på i alla Second Hands, men jag har fortfarande inte tagit ställning i det där med att bära päls. Jag menar - jag är inte den som kastar röd målarfärg på Samantha i SATC, men jag är inte Samantha heller. Min lösning - det finns en apsnygg fejkis på H&M nu, från höstkollektionen. På rea dessutom. Jag har kämpat hela veckan för att inte gå dit och sätta sprätt på mina sista slantar, men det är svårt nu. Speciellt eftersom Paris är nollgradigt och jag fryser fryser fryser varje gång jag går utanför porten. PLUS mitt skoskav, jag är knappast den festligaste varelsen på paris gator.
4. Korshalsband. Jag har två. jag älskar dem, använder varje dag. Men jag vill ha fleeeer. Men det finns iiiingenstans. Alltså jag har funderat på det där, är det någon slags etikgrej det där? Att kedjorna genom att inte tillverka kors-smycken undviker att ta ställning i religiösa frågor? Ja jag vet inte. Men några kors hittar jag inte. Jag känner ju ett starkt behov av att understryka min nyfunna hmm... ska vi säga gudstro... Just det, den har jag fortfarande inte berättat mer om. Återigen, en annan gång..
5. En Iphone. Rätt och slätt. Hur svårt kan det vara? Jag vill ha en nu, det är verkligen dags. Det vore lättare om min nuvarande telefon typ gav upp eller började jävlas. Ålderskrämpa liksom. Men det gör den inte! Det är faktiskt den bästa telefon jag någonsin haft och jag gillar den verkligen. Jag vill liksom inte.. Sticka kniven i ryggen på den stackarn.
Ja egentligen behöver vi ju inte sluta där. Jag kan fortsätta med att önska mig en egen toalett, ett IKEA på min gata, sommar och sol, obegränsat med elektricitet i mitt rum, fred på jorden och mat till jordbävningsoffren i Tahiti (För tidigt att skämta om va? Fan, jag visste det.) Men om vi ska vara... Realistiska.
1. Converse. Av en enda anledning, jag glömde mina hemma i Sveriget. Det som hände var att jag åkte hem i dem i december, och åkte hit i andra skor. Conversen hade jag inte en tanke på att packa ner. Nu är det nästan kris, jag har skoskav i alla platta skor jag har här. Sååå... Mitt helgmission är att ta metron till helvetesmarknaden nr.1, Clignancourt. Jag avskyr den. Men conversen kostar 25 euro istället för typ 70 där, så det får det väl vara värt... Röda blir det nog den här gången. Eller blå. Eller vita. Tja, vi får se.
2. YSLs Parisienne. Det blev x antal timmar i taxfreen under Thailandsresan, och jag hann nästan bli beroende av den här doften, den är såååå... jag. Love at first sight, som med Marc Jacobs Daisy, som jag använder nu. Men saken med den är att den gör mig nostalgisk, väcker sweet memories från svunna tider liksom. Jag tror det är då det är dags att byta.. Nya tider du vet.
3. En pälsjacka. Ja herrejisses det finns att välja på i alla Second Hands, men jag har fortfarande inte tagit ställning i det där med att bära päls. Jag menar - jag är inte den som kastar röd målarfärg på Samantha i SATC, men jag är inte Samantha heller. Min lösning - det finns en apsnygg fejkis på H&M nu, från höstkollektionen. På rea dessutom. Jag har kämpat hela veckan för att inte gå dit och sätta sprätt på mina sista slantar, men det är svårt nu. Speciellt eftersom Paris är nollgradigt och jag fryser fryser fryser varje gång jag går utanför porten. PLUS mitt skoskav, jag är knappast den festligaste varelsen på paris gator.
4. Korshalsband. Jag har två. jag älskar dem, använder varje dag. Men jag vill ha fleeeer. Men det finns iiiingenstans. Alltså jag har funderat på det där, är det någon slags etikgrej det där? Att kedjorna genom att inte tillverka kors-smycken undviker att ta ställning i religiösa frågor? Ja jag vet inte. Men några kors hittar jag inte. Jag känner ju ett starkt behov av att understryka min nyfunna hmm... ska vi säga gudstro... Just det, den har jag fortfarande inte berättat mer om. Återigen, en annan gång..
5. En Iphone. Rätt och slätt. Hur svårt kan det vara? Jag vill ha en nu, det är verkligen dags. Det vore lättare om min nuvarande telefon typ gav upp eller började jävlas. Ålderskrämpa liksom. Men det gör den inte! Det är faktiskt den bästa telefon jag någonsin haft och jag gillar den verkligen. Jag vill liksom inte.. Sticka kniven i ryggen på den stackarn.
Ja egentligen behöver vi ju inte sluta där. Jag kan fortsätta med att önska mig en egen toalett, ett IKEA på min gata, sommar och sol, obegränsat med elektricitet i mitt rum, fred på jorden och mat till jordbävningsoffren i Tahiti (För tidigt att skämta om va? Fan, jag visste det.) Men om vi ska vara... Realistiska.
vitlöksfortplantning
Mitt kylskåp var såklart helt tomt när jag kom tillbaka. Sånär på den här vilöken, som tamejfan har ägnat jullovet åt att föröka sig...? Är det här helt normalt? Har jag 100 vitlökar till om jag låter den hållas?
Tja. Paris är sig likt, förutom att det snöar tokigt mycket. Jag klagar faktiskt inte, det är riktigt fint. Min garderob är dock inte ett dugg vinteranpassad, funderar just nu på om det är klokt (HAHAHAHA jag skrev clooct först. Clooct? Okej.) att låta paljetthotpants få vara kvällens outfit. Förmodligen inte. Ska snart promenera (okej jag lär ge upp halvvägs och ta metron, men ambitioner är bra) till Bastille och hämta upp Ingrid. Första helgjobbet jag någonsin gör här, jag är snel jag.
hejdå huset
I natt sover jag sista natten i huset jag har levt hela mitt liv i. Det är sjukt. Jag kan inte låta bli att bli sentimental. HELA MITT LIV! Men hur säger man hejdå till ett hus? Jag vet inte. Jag har klappat på väggarna och pratat med taket men det känns inte helt psykiskt stabilt om jag ska vara ärlig.
Jag är allvarlig - HUR bryter man upp med ett hus? Jag vill ta farväl, få ett riktigt avslut, men hur hur hur?! Jag får ångest av tanken på att jag imorgon går ut genom dörren till det som varit mitt hem i 20 år för SISTA gången, bara sådär liksom...
Lite mer yta bara
Jag hade just börjat få styr på min hy, och det innebär verkligen ett problem mindre. Men jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna att inte mindre än FEM gigantiska innebrännare helt plötsligt planterat sig i mitt ansikte. Dessutom är hyn så flottig att man kan spegla sig i den om man vill. VART GICK DET FEL?! Nåja, den här krämen räddar halva problemet, riktigt bra nedmattningseffekt. Finnarna är det värre med. Den här torsdagen som skulle bli big night out riskerar på grund av detta bli deppig night in nu... Det gör seriöst ont att le, för tre av finnarna är i vägen för just den grimasen. Funkar inte! Åh!
SERIÖS vimmelbildsÅNGEST.
Jag tar mig friheten att inta min skepnad av korkad ytlig brud. Hon måste få lite utrymme ibland.
Nä. Ärligt. Det här är min arm. Jag har värre vimmelbildsångest ÄN NÅGONSIN FÖRRUT. Och nu tycker ni att jag är löjlig och ytlig och allt möjligt. MEN DEN HAR JU CELLULITER JU?! Kan man ens ha det på armarna?! Men ok. Jag skulle kunna leva med armen om inte resten av bilden var... OUTHÄRDLIG att se på. Jag gråter nästan när jag tänker på att halva paris partyfolk tittar på den. Vi kanske skulle kunna ge oss på en liten beskrivning, för jag dör hellre än publicerar den här: Jag är vit som ett lakan i ansiktet. Men för att kompensera har jag smetat ut lite rött läppstift runt hela käften. Jag gapar. Jag verkligen fyllegapar. Jag har en rätt hyffsad dubbelhaka. Mitt hår är gult som kiss, förrutom utväxten som utgår från en äcklig liten mittbena. Den är ju råttfärgad förstås. Och brevid mig står typ Paris tvålfagraste man. Jamen vad kul. Jackpot. Jag dör. Nu.
06........?
En sak jag borde ta tag i: Lära mig mitt franska mobilnummer.
Jag har haft det i tre månader och jag kan de två första siffrorna. Under aaaaaall kritik tycker jag.
Jag har haft det i tre månader och jag kan de två första siffrorna. Under aaaaaall kritik tycker jag.
Franska spotify mysteriet löst.
Ni vet Spotifyreklamen? Den är ju på franska här, förståss, och när de gör reklam för att dela spellistor och sånt, så avslutar de med att säga: Rendez-vous sur Spotify pour a y faire. TRODDE JAG JA. Och jag har stört mig något sjukt på det här, för det är helt galet grammatiskt: Man kan inte säga Pour a y faire. Jag trodde att de ville ha sagt: "För att göra det här" (som de gör reklam för). Men så ä det inte alls. Tydligen säger de "Spotify point fr". Spotify.fr. SÅKLART. Alltså. Jag känner mig så dum. Men det är så skönt att jag vet detta nu så jag slipper störa ihjäl mig ungefär.
Förvirrat det här, men så har jag satt i mig en flaska rosé också.
Förvirrat det här, men så har jag satt i mig en flaska rosé också.
Jag vågar visst
Röda läppar alltså, jag tror det här kan bli ett beroende... Fast lite jobbigt och kladdigt är det också...
Nu drar jag till Opera och möter upp Filippa!
Nu drar jag till Opera och möter upp Filippa!
SKUNK<3
Jag är inne i en helt galen drömperiod! Jag vill bara sova sova sova för att det är skitkul att drömma. Jag undrar om jag kanske är lite störd eller något, som lyckas koka ihop allt jag kokar ihop. Jag är lika förvånad varje gång jag vaknar. Jag vet att drömmar är halvkul att läsa om, för de är osammanhängande och det går aldrig att måla upp dem så att de blir lika roliga efteråt.
Men en snabb bara: Jag drömmer att jag ligger och sover i min säng. So far so good. Trots att dörren är låst öppnar Ingrid den på glänt och släpper in en helt enorm hund (antagligen inspirerat av en äckligt gigantisk hund jag såg utanför skolan och blev skiträdd. Det var liksom inte normalt!!). Hunden hoppar glatt in i rummet och river ner allt. Jag skriker uuuuuuuuuuuuut och kastar den ut genom fönstret. När jag vänder mig och och beskådar röran sitter en SKUNK och tittar storögt på mig. Jo. En skunk. Vem fan drömmer om en skunk liksom?! Det är så ologiskt... 
Den såg ut exakt såhär! Jag visste inte ens att jag visste hur skunkar såg ut. Sjukt.
Not so christmasy...
Jag kan inte bestämma mig för om det här trädet är skitfult och tacky eller jättevackert och lite magiskt.
Julen är död för mig i år!
Det finns nog två anledningar till det:
1. Jag överdoserade julen förra året. Jag tror jag började julobsessa i början av november eller så, och inte lagom mycket heller. Verkligen ALL IN! Jag hade en femårings energi igen, men höll inte ut in i det sista. Ungefär klockan 22.00 på julaftonskvällen var jag redo att slänga ut julgranen och typ plocka in påskriset. Jul är väldigt uttröttande, och jag tror det blev så mycket av allt förra året, så mycket varma känslor för denna högtid, att inget nytt hunnit byggas upp. Dessutom kändes själva firandet på gränsen till krystat förra året. Exakt samma sak för tjugonde året i rad. Typ: Om inte tomten kommer prick exakt 19:00 så är vi fel i schemat och då är det en KATASTROF! Och om inte farmor har gjort brunkålen och mormor grönkålen, utan tvärtom: Också katastrof. Ja ni fattar, variation tack! Ge det ett år så lovar jag att omfamna julrutinerna med öppna armar igen!
2. Jag ska inte fira jul. Nä. Det spelar såklart också in.. Jag känner liksom att jag står lite utanför det hela, när slumålet inför all uppladdning inte ens finns. Jag har försökt halvhjärtat ändå, att komma i stämning. Jag var på Svenska kyrkans julbasar i helgen. Det var tomtar och tanter i folkdräkt och pepparkakshus och smällkarameller och glögg och granris och räven raskar över isen i högtalarna. Men nej, ingen julkänsla för det. Jag har druckit nån jävla jullatte på starbucks, i julig pappmugg. Ingen julkänsla för det heller. Jag har kollat in skylten på Lafayette + ljusen. Fantastiskt fint och sådär. Men julkänsla? NEEEEEHEJ. Jag har gjort samma sak på Champs-Elysées. Jag har plockat fram min elektriska lilla adventsljusstake. Men allt jag kan tänka på är hur ful den är (bara 6 av 7 lampor funkar, den sjunde är helt svart). Jag har gjort en jullista på Spotify men efter max tre låtar bytar jag lista. Att lyssna på julmusik utan att känna någon slags stämning är enbart... enerverande.
Nu återstår ett enda projekt för att sätta fart på julkänslan - annars lovar jag att ge upp. Baka lussekatter. Om jag får tag på någon jäst i det här jävla landet vill säga.
Bizarre!
Jag skulle inte kalla mig själv vidskeplig (måste bara sticka in ett tack till malin här, var tvungen att beskriva för henne vad jag menade för att komma på ordet "vidskeplig". Hmm. Hur var det nu med det svenska ordförrådet?!). Men det senaste dygnet har jag varit med om tre helt osannolika grejer, så jag undrar om inte någon högre makt har haft ett finger med i spelet. Händer en konstig grej till då blir jag faktiskt rädd på riktigt.
1. Igår när jag knappat in Saras portkod (som mitt fantastiska sifferminne faktiskt lyckats behålla) och klivit in genom porten plingar min mobil till. Sara sms:ar portkoden, utan en aning om att vi redan står innanför porten två trappor ner. (Det här hade ju dock varit ÄN MER fantastiskt om jag inte kunde portkoden och vi precis kommit fram till porten...)
2. Idag, på väg från kyrkan frågar en kille mig var metrostationen ligger. Jag svarar. Bra med det. Sen springer han i fatt mig och börjar prata. Han berättar att han är från Italien, och när jag säger att jag är från Sverige lyser han upp. Han ska göra något slags utbyte där nästa år, och vill jättegärna lära sig svenska. Han kan redan säga: "Ska vi festa ikväll"? Och jag kan tänka mig att min min där och då är obetalbar. JAG VET VEM KILLEN ÄR. Han har skrivit till mig på resedagboken och föreslagit "språkutbytesträff", och jag tänkte faktiskt att: "Fan, det här är en sån grej jag borde göra, för att utmana mig själv". Men det blev inte av. Däremot! Så skrev han även till Sofie, och hon har träffat killen. Och berättade att han bara kunde säga en sak på svenska: "Ska vi festa ikväll?" Så nu ska vi på konstutställning i Marais allihopa. Det. är. sjukt.
3. På vägen hem, tog jag en helt mongo omväg och åkte så att jag hamnade i hallarna. Därifrån tänkte jag promenera. Vill gärna understryka att det är en totalt ologisk väg, och jag har ingen aning om varför jag inte tog den vanliga/närmsta vägen hem. I hallarna, som kryllar av folk, ser jag två bekanta ryggar. Sofie och Maja! jag springer ifatt, och det visar sig att de ska på bio. Så jag hänger på. Och på det viset blev den här söndagen himla trevlig ändå.
Jag vet inte. Jag är förvirrad. Det är helt enkelt för mycket sammanträffande på för kort tid.
1. Igår när jag knappat in Saras portkod (som mitt fantastiska sifferminne faktiskt lyckats behålla) och klivit in genom porten plingar min mobil till. Sara sms:ar portkoden, utan en aning om att vi redan står innanför porten två trappor ner. (Det här hade ju dock varit ÄN MER fantastiskt om jag inte kunde portkoden och vi precis kommit fram till porten...)
2. Idag, på väg från kyrkan frågar en kille mig var metrostationen ligger. Jag svarar. Bra med det. Sen springer han i fatt mig och börjar prata. Han berättar att han är från Italien, och när jag säger att jag är från Sverige lyser han upp. Han ska göra något slags utbyte där nästa år, och vill jättegärna lära sig svenska. Han kan redan säga: "Ska vi festa ikväll"? Och jag kan tänka mig att min min där och då är obetalbar. JAG VET VEM KILLEN ÄR. Han har skrivit till mig på resedagboken och föreslagit "språkutbytesträff", och jag tänkte faktiskt att: "Fan, det här är en sån grej jag borde göra, för att utmana mig själv". Men det blev inte av. Däremot! Så skrev han även till Sofie, och hon har träffat killen. Och berättade att han bara kunde säga en sak på svenska: "Ska vi festa ikväll?" Så nu ska vi på konstutställning i Marais allihopa. Det. är. sjukt.
3. På vägen hem, tog jag en helt mongo omväg och åkte så att jag hamnade i hallarna. Därifrån tänkte jag promenera. Vill gärna understryka att det är en totalt ologisk väg, och jag har ingen aning om varför jag inte tog den vanliga/närmsta vägen hem. I hallarna, som kryllar av folk, ser jag två bekanta ryggar. Sofie och Maja! jag springer ifatt, och det visar sig att de ska på bio. Så jag hänger på. Och på det viset blev den här söndagen himla trevlig ändå.
Jag vet inte. Jag är förvirrad. Det är helt enkelt för mycket sammanträffande på för kort tid.
Hårbitter
Jag har så mycket panik på min utväxt så att jag PÅ ALLVAR, JOOOOO PÅ ALLVAR funderar på att raka av allt mitt hår. Blondering var helt klart det värsta hårbeslut jag någonsin tagit (färga svart inräknat). Det är inte bara det där med råttfärgsutväxten, jag har dessutom tappat säkert 25% av mitt hår. Det är så jävla lite kvar i hästsvansen. Sånnadär vikar, som killar får, i typ tidigast 35-årsåldern. JAG HAR DEM! Och enligt Ingrid har jag en kal fläck i bakhuvudet också som jag inte själv kan se. Men så blir jag lite på bättre humör efter en koll i webbkameran! Kolla! Det syns knappt, visst gör det inte?! Åh tänk om jag kunde få leva i min webcam...
Jag har bakat scones idag! Tack kära mor för bakpulvret, nu blir det kalas.
Jag har bakat scones idag! Tack kära mor för bakpulvret, nu blir det kalas.
Älskar mina grannar: part 783 (typ)
Får erkänna att det inte händer speciellt mycket intressant just för tillfället, och det enda som återstår att blogga om är - återigen! Mina grannar, ni älskar dem också va?
Det här tar ändå priset. Jag träffade gubben jag har vägg i vägg senast i torsdags. Osannolikt nog hamnade vi i precis samma proppfulla metrovagn så jag hade inget annat val än att samtala hela TRE stationer med honom. Nåväl, han berättar att han ska på semester till Marseille, till sin syster. Och att han blir borta till mitten av januari! Halleluja! Härligt tänker jag. Ända tills idag när han alltså gav sig av...
Såhär: Han stängde av sitt vatten av någon anledning, och tänkte säkert inte på att han samtidigt stängde av det hos mig också. MEN DET GJORDE HAN. Och det skulle ju vara lätt fixat om vaktmästarn hade hans lägenhetsnyckel, precis som han har alla andras, så att han kunde gå in och vrida på kranen. MEN DET HAR HAN INTE. Och nu sitter jag här. Utan vatten till mitten av januari. Det är så jäkla härligt att diska, tvätta sig och borsta tänderna med vatten ur pet-flaska. Det är verkligen det. Men tänk barnen i afrika. Nu skäms jag istället. Skitbra.
Det här tar ändå priset. Jag träffade gubben jag har vägg i vägg senast i torsdags. Osannolikt nog hamnade vi i precis samma proppfulla metrovagn så jag hade inget annat val än att samtala hela TRE stationer med honom. Nåväl, han berättar att han ska på semester till Marseille, till sin syster. Och att han blir borta till mitten av januari! Halleluja! Härligt tänker jag. Ända tills idag när han alltså gav sig av...
Såhär: Han stängde av sitt vatten av någon anledning, och tänkte säkert inte på att han samtidigt stängde av det hos mig också. MEN DET GJORDE HAN. Och det skulle ju vara lätt fixat om vaktmästarn hade hans lägenhetsnyckel, precis som han har alla andras, så att han kunde gå in och vrida på kranen. MEN DET HAR HAN INTE. Och nu sitter jag här. Utan vatten till mitten av januari. Det är så jäkla härligt att diska, tvätta sig och borsta tänderna med vatten ur pet-flaska. Det är verkligen det. Men tänk barnen i afrika. Nu skäms jag istället. Skitbra.
tandblekningsmedel=bantningsmedel
Ingrid göder mig. Varje dag efter skolan packar hon upp godispåse efter godispåse efter chokladkaka efter chokladkaka ur sin väska. Och man kan knappast anklaga henne för att vara snål. Vill du ha? Vill du ha? Vill du ha? Och om jag lyckas finna viljestyrka nog till att säga nej, så fortsätter hon ändå. Och så slutar det med att vi sitter där och tuggar i kapp. Jag MÅSTE helt enkelt inse att jag inte kan äta i samma takt som denna pyttelilla minimänniskan som uppenbarligen har en förbränning på typ 10 000 kalorier om dagen, det går ju inte!!!
En bra grej dock, som funkar, är tandblekning. Ja, alltså inte att käka, det råkade jag ju testa första gången jag använde det och det gick ju inte så himla jättebra. Nej, men med tandblekningsskenorna i munnen är man rätt fast och det är fett omöjligt att stoppa andra grejer i munnen. Fantastiskt! Det fungerar! Ska jobba på det här... Jag vet att viktnojor är superlöjligt, och jag har egentligen aldrig brytt mig sådär jättemycket. Men jag har inte råd att gå på gym, och promenader/joggingturer på gatan är helt enkelt inte min grej. Folkskygg som jag nog ändå är. Så då får man väl helt enkelt lära sig att ge upp annat... hm.
En bra grej dock, som funkar, är tandblekning. Ja, alltså inte att käka, det råkade jag ju testa första gången jag använde det och det gick ju inte så himla jättebra. Nej, men med tandblekningsskenorna i munnen är man rätt fast och det är fett omöjligt att stoppa andra grejer i munnen. Fantastiskt! Det fungerar! Ska jobba på det här... Jag vet att viktnojor är superlöjligt, och jag har egentligen aldrig brytt mig sådär jättemycket. Men jag har inte råd att gå på gym, och promenader/joggingturer på gatan är helt enkelt inte min grej. Folkskygg som jag nog ändå är. Så då får man väl helt enkelt lära sig att ge upp annat... hm.
jesuisenvie
Nej det blev inget med dem svarta, trés dangereuxa fejkbrandmännen. Faktum är att jag misstänker att de endast var ett resultat av M.Morbellis hallucinationer eller så.
Nåja. Jag är glad, mycket glad. För jag VET att jag kommer lära mig franska. När jag åker härifrån i juni eller hur det nu blir, då pratar jag franska. Sånna här dagar är sköna, när skolan verkligen funkar och du vet att det kommer gå vägen. Härligt.
TELENOR<3
Den där rubriken är otippad, jag vet. Jag trodde nog aldrig att jag skulle känna så. Men det gör jag, ja gud det gör jag! Sen jag flyttade hit har allt mitt hat till telenor förvandlats till ren och skär KÄRLEK. Härligt va?!
Så här ligger det till då.
I Frankrike kan du välja på tre-fyra kontantkortsabonnemang precis som hemma. Men det är heeeelt andra priser vi snackar. Och det är inte för att jag är svensk och inte fattat grejen, och kör på det dyraste (jo kanske lite...), utan så här är det. Mobiltelefoni i Frankrike är askalas dyrt och fransmännen får acceptera. Jag betalde 30 euro för att överhuvudtaget få ett nummer (tror att det är 100 spänn för det i Sverige), och så fyllde jag på med 15 euro. Som tog slut så löjligt fort att jag trodde det var ett skämt. Det var det inte. Så jag får bittert inse att jag måste fylla på igen, och då märker jag att alla påfyllningar bara varar ett visst antal dagar. Såhär - fyller du med 10 euro, så kan du max använda dem pengarna i två veckor. Och fyller du med 5 euro fria sms, som ju iochförsig är en bra grej - så får du använda det i TRE dagar. Lönt. En månad är den längsta giltlighetstiden jag sett, och då är det på ganska stora laddningar. Jag accepterar inte det. Så jag använder mitt svenska nummer istället, och tänkte att jag hellre betalar orimligt höga priser till Telenor. Men det har inte hänt? Jag vet inte var det gått snett (rätt), men jag tror faktiskt inte att jag betalar mer för ett sms här än vad jag gör hemma. Ringa kostar, men det kan man ju låta bli. Visst är det fantastiskt?!
Jag vill dock lägga till att det finns en möjlighet att min telefon inte riktigt har registrerat att den är på fransk mark.. Jag har fått otaliga "Välkommen till Frankrike"-sms, det senaste i förrgår. Jag tror att den är högst osäker på sin lokalisering.
Men hurra för Telenor iallafall!
Så här ligger det till då.
I Frankrike kan du välja på tre-fyra kontantkortsabonnemang precis som hemma. Men det är heeeelt andra priser vi snackar. Och det är inte för att jag är svensk och inte fattat grejen, och kör på det dyraste (jo kanske lite...), utan så här är det. Mobiltelefoni i Frankrike är askalas dyrt och fransmännen får acceptera. Jag betalde 30 euro för att överhuvudtaget få ett nummer (tror att det är 100 spänn för det i Sverige), och så fyllde jag på med 15 euro. Som tog slut så löjligt fort att jag trodde det var ett skämt. Det var det inte. Så jag får bittert inse att jag måste fylla på igen, och då märker jag att alla påfyllningar bara varar ett visst antal dagar. Såhär - fyller du med 10 euro, så kan du max använda dem pengarna i två veckor. Och fyller du med 5 euro fria sms, som ju iochförsig är en bra grej - så får du använda det i TRE dagar. Lönt. En månad är den längsta giltlighetstiden jag sett, och då är det på ganska stora laddningar. Jag accepterar inte det. Så jag använder mitt svenska nummer istället, och tänkte att jag hellre betalar orimligt höga priser till Telenor. Men det har inte hänt? Jag vet inte var det gått snett (rätt), men jag tror faktiskt inte att jag betalar mer för ett sms här än vad jag gör hemma. Ringa kostar, men det kan man ju låta bli. Visst är det fantastiskt?!
Jag vill dock lägga till att det finns en möjlighet att min telefon inte riktigt har registrerat att den är på fransk mark.. Jag har fått otaliga "Välkommen till Frankrike"-sms, det senaste i förrgår. Jag tror att den är högst osäker på sin lokalisering.
Men hurra för Telenor iallafall!
