Att börja ett nytt liv är en idé jag får sisådär nångån varannan månad. Det är ganska ofta ändå. Men det spelar absolut ingen roll eftersom det varar i 2 dagar ungefär.

En viktig del i det nya livet är att träna. Det har jag gjort. Om tre gånger på en månad räknas.

Om man inte orkar träna kan man promenera istället. Det har jag också gjort. Också tre gånger på en månad.
Sist jag var på promenad stötte jag på det här fantastiska elskåpet, jag blev nästan äckligt glad. Jag började le som värsta barnungen som just fått en barbiedocka att klä i fluffiga klänningar. MEN HALLÅ VISST ÄR DET FINT?!?
 

Att äta bra ingår också i min nya livsstil. Det är nästan på den här punkten jag har allra mest problem. Jag känner mig väldigt bortkommen med en tallrik sallad framför mig. Eller med en frukt i handen istället för en påse bilar. Det är inte jag. Något som jag känner mig enormt löjlig när jag äter är det här. Kinas röda guld. Det är tydligen några mirakelbär som kostar typ 5 kronor bäret eller något och som ska vara bra för det mesta. Jag har kämpat med dem i en vecka. De smakar tång. Alltså havstång. Alltså som en rutten kallsup. Om jag mår bättre har jag ingen kommentar på (vilket i och för sig kan bero på att jag har ätit lika mycket tårta, chips, fyllehamburgare, pommes och godis som bär...) Men två kommentarer har jag angående dessa små mirakel. Dessa kommentarer är av den genren att de som är lite äckelmagade och fina i kanten kan låta bli att läsa dem. Så, hoppa vidare ni!
1. Det går väldigt snabbt att bajsa.
2. Mitt bajs luktar ingenting. INGENTING!
 

Något annat som är viktigt i det nya livet är att städa och hålla rätt på sina saker. I denna kategorin ingår också att hålla sina växter vid liv. Nu är jag så lyckligt lottad att jag bara äger en växt. Kaktusen Karim. Karim var en present, och han har nu levt och frodats i ungefär ett halvår. Kaktusar är mycket tåliga, som ni kanske känner till, och därför blev jag väldigt glad när jag fick honom av mormor. Lilla mormor har år efter år gett mig blommiga små blommor (jag snackar blommor som det faktiskt växer blommor på), i tron om att jag är en ordentlig flicka som faktiskt ser till att hålla liv i mina gröna vänner. Men tji fick hon, varje gång har hon fått se sin gåva ruttna i komposten, max en månad senare. När jag fick kaktusen Karim var vi lättade båda två: ÄNTLIGEN NÅGOT SOM TILL OCH MED JAG KAN HANDSKAS MED. Karim har fått näring (i form av en halv deciliter vatten, man vill ju inte dränka honom, visst?) två gånger under det här halvåret. Han må vara en tålig ung man, men någonstans drar tydligen till och med kaktusar sina gränser. Karim är inte vad han borde vara. Det som är grönt på honom är skrumpet och mjukt, och det som är brunt är.. torrt. Nu ska Karim få en intensivbehandling, det innebär 2 dl vatten varje dag. ALLT ELLER INGET! Följ Karims utveckling här i bloggen, vettja.