Så. Dålig uppdatering återigen. Trist när det blir så. Ingen särskild anledning faktiskt.

Har upptäckt något nytt. Lite oroväckande. Ni vet, vissa människor stillar ångest med att äta. Jag är inte riktigt där än. Däremot har jag nog fanimej nått ett potentiellt förstadie. Jag stillar min ångest i mataffärer. Jag kan helt seriöst längta efter att få åka till mataffären. Inte efter det som finns att köpa i mataffären. Nej, vissa gånger när jag pallrat mig dit går jag tomhänt därifrån. Jag behöver ju egentligen inget. Lagom pinsamt att smita förbi i kassan utan att ha något att betala för. Nåja. Jag undrar vad det är som dragit in mig i mataffärsträsket. Det börjar kännas lite akward, jag menar.. Skulle jag få välja skulle jag traska omkring bland hyllorna och leta upp sällsynta varor som man inte ens visste existerade (därför är de välsorterade matbutikerna det allra bästa, Citygross makes my day eller något), jämföra priser och vrida och vända i timmar. Men om jag verkligen gjorde det, skulle det bli så obehagligt tydligt att det inte står helt rätt uppe i huvudet mitt. Därför gör jag inte det. Jag drar min gräns på 15 minuter. Sen lägger jag benen på ryggen.

Mitt bästa mataffärs-minne var när jag och Becci skulle handla mat i NYC. HEAVEN! Verkligen. Inte affären i sig, den var mest ett hål i väggen och förrutom en enorm kyl fylld med Ben & Jerry-sorter som vi inte hört knystas om här i Sverige var det inte en särsklit imponerande affär. Men vad gör det när man aldrig utforskat någon annan amerikansk mataffär? Jag ville ha allt. Allt allt allt. Och det bästa? Att det fick jag nästan! Becci hade inte sådär jättemycket respekt för familjen Douglas kreditkort... Men det slutar inte där. Det bästa var när vi hade handlat klart och packat ner allt i påsar (Inte sånadär bruna, sjukt opraktiska pappåsar som de alltid bär sin mat i i ameriskanska filmer, och så sticker det ut en purjolök och ett knippe bananer så man ska fatta att det är matvaror. Whatever, det hade jag hoppats på), så packar Becci ner påsarna i vagnen. "Men" säger jag, "Du kan väl inte ta med dig vagnen hem?!" Becci förklarar att här kör alla Home Delivery. Okej. Så hon låter vagnen stå och så går vi hem. Och väntar. Och väntar. Och väntar. Men så äntligen, efter en timmes väntan ringer en liten liten man som inte pratar engelska på dörren. Och döm av min förvåning när han rullar in hela vagnen i lägenheten. Alltså. Han har kört typ 5 kvarter, kullerstenstrottoar med matvagnen framför sig. Stackars liten, jag blev nästan tårögd. Men Home Delivery ska det vara. Det hade ju inte alls gått fortare om Becci och jag burit kassarna från affären själva (och sluppit se vår Ben & Jerry förvandlas till en kräkig sörja...) Nejnej.

Becci vid köttdisken!