Fint det är med jul ändå. Blev alldeles varm i hjärtat igår, när hela tjocka släkten var här. Vi är inte så många, men helt klart unika. Någon är en decibel ifrån döv. Några stycken kan inte gå utan mig eller annan ung frisk förmåga i armkrok. Någon somnade vid julbordet när konversationen inte direkt intresserade honom. Någon filmar HELA kvällen och bjuder om ett par månader in till 4 timmars filmvisning - julen 2011, vill man inte missa. Att återuppleva. Någon slår in ett bröd i juligt papper och ger i julklapp till mamma. Någon har börjat knarka.
Jag: Hur är det med dig nu Bibbi?
B: Inget vidare. Men jag är morfinist nu, så det går bra!
Jag: Hehehehhheee, jasså?
B: Ja! Det är det enda som hjälper. Doktorn säger att nu är jag opiatberoende och kommer aldrig kunna sluta med morfinet och får ha det tills jag dör. Men det kan väl vara lite kul att ha en knarkare i släkten?

Ja. Visst är det kul.

Sen lekte vi paketleken och det är det roligaste på hela julafton. Släkten som i vanliga fall inte direkt kan beskrivas som.. ehh... dynamisk, kastar sig över bordet när de slagit en sexa. I jakt på ett doftljus, en burk marmelad eller en påse plopp.


I torsdags firade vi minijul hos Binc. Åt tacos. För att inte tjata ut sillen och skinkan innan julafton liksom. Drack helt för mycket rödvin och glögg för en torsdag. Åt vars EN bit av mitt julgodis och trodde alla att vi skulle dö i sockerchock. Uäck. Bytte julklappar. Kramade på Ninis som var hemma från storstan.

Saknar mitt bildredigeringsprogram där jag kan göra alla till perfekta små vaxdockor, men vi kör ändå. The not so perfect truth..




















GULL, VISST?!
Men nu gör jag slut med julen. Har myst tillräckligt, nu vill jag svina. Juldagen i Ängelholm. Lär bli svinigt, ja.