Idag ska jag laga mat. Lax blir det. Men så kom jag på att jag knappast vet hur man gör. Alltså, steker man? Eller ska skiten in i ugnen? Och hur länge då isåfall? Och på hur många grader? Så jag googlade saken, och fick leta hur länge som helst innan jag hittade värsta husfruforumet där ett gäng glada förortsmorsor diskuterat saken. Det tackar vi för. Jag blir lite mörkrädd, hur fan ska jag klara mig i eget hushåll? Det här området är ju knappast det enda där mina husliga kunskaper brister...

Det är nog bara att inse att gymmet inte funkar en vardag klockan fem. Jag chansade idag, men två rullbandsnazister gjorde träningen rätt sur för min del. Såhär. Jag vill springa på bandet. Helst vill jag bara springa på bandet, att sitta och skreva i diverse muskelbyggarmaskiner eller kriga med skivstänger och hantlar är liksom inget för mig. Men det finns två rullband och om det är 30 pers på gymmet kan man räkna ut, även om ingen står i kö bakom dig, att fler vill komma till. Så idag värmde jag upp med tio minuter, sedan, hövlig som jag är lämnar jag bandet och det blir mycket väl ockuperat typ direkt. Så jag tänker att okej, jag ger väl de där sabla maskinerna (som jag väldigt sällan ens förstår hur jag ska sitta i), en chans. Sen är planen att återvända till bandet. Det blir inte så. Tiden går. Killen på det ena bandet, som har stått där sen jag kom, promenerar, JA, PROMENERAR, i en timme på sitt band. Jag kryddar inte, i exakt sextio minuter traskar han obekymrad på det jävla bandet. Jag var skitsur. SÅ GÖR MAN INTE! Ut i skogen med dig tjockis, man kan inte lägga beslag på allmän egendom på det där sättet! På bandet som jag lämnat i från mig, springer killen som tog över, precis lika obekymrat. I en halvtimme. Vad är grejen? Till slut ställde jag mig bakom bandet och gav honom killerblicken i spegeln framför oss. Det funkade inte. Jag fick snällt vänta i fem minuter till. Är det inte allmän hyffs att lämna ifrån sig bandet om man redan brännt 500 kalorier och folk står i kö?! ÅH! Det funkar inte. Aldrig gym igen vid den tiden. Tacka vet jag förmiddagarna. Då är det bara jag och pensionärerna, och de är ändå för skruttiga för att palla springa.

Det blir verkligen jul i det förtjusande lilla huset på Koh Chang! Idag fick vi bokat flyg, och hela familjen suckar och stönar. Vi ska nämligen tillbringa elva långa timmar på Wiens flygplats. Jag suckar och stönar inte. Jag är glad. För så här är det. Det finns tre platser som jag älskar. Än så länge har jag ju inte sett så mycket i mitt lilla liv, så jag hoppas ju förstås att listan ska bli längre. Men än så länge finner jag lugnet på dessa platser:

1. Lilla Ro. Ja, ni som har hängt med här ett tag vet hur jag avgudar den platsen. Det är verkligen något särskilt. Så fort jag sätter foten innanför dörren känns alla bekymmer lite obetydligare. Det är så fint att en liten lada mitt ute på landet kan få en att känna så. Det är då jag inser att jag nog inte behöver så mycket för att vara lycklig, och jag tror att det är då som jag blir lugn.

2. Bibliotek. Helst Ängelholms eller Vejbystrands. Inte Helsingborgs sedan det blev känt att stans pundare använder det som knarkarkvart och inte helt sällan lämnar blodspår från sina sprutor mellan hyllorna. Huh. Inte så avslappnande miljö.

3. Flygplatser. Allra mest gillar jag Köpenhamns flygplats. Den är superfin och en perfekt plats för människoåskådning. Heathrow är också bra. Och JFK. Charles de Gaulle är skit. Det är synd. Barcelona är skit.  Zurich är skit. Eh ja... Men Köpenhamns flygplats. Jag tror jag gillar den mest för att jag är på väg mot något nytt och kul varje gång jag är där, och det gör ju vem som helst lycklig. Och det var dit jag ville komma! 11 timmar på Wiens flygplats är ingen issue för mig. Jag ska se mig om i varenda vrå, titta på folk, dricka en drink i varje bar, fika på varje fik. Tänka på att snart är det jul. I fucking Thailand.

Jag vill ha mer blondt. Plötsligt har jag full förståelse för alla brudar med platinablondt hår. It's a drug. Dock på bekostnad av kvalitet, jisses.. Svinto, I say... På tal om blonda brudar, igår fastnade jag, Kisse, Malin och Becci framför en gammal goding på tv:n. PARADISE HOTEL! Vart tog det vägen?! Den sjukaste av alla dokusåpor, skulle jag vilja påstå. Fantastiskt underhållande. Vi trillade in mitt i någon amerikansk säsong och efter bara några få minuter visste man exakt vilka som låg med vilka och vem som hatade vem. Sen satt vi och ojade oss och förfasade oss över Pandoras Box, nakenbad, nightvision-cameras, falskspel och så slutligen utröstningen. Bring back Paradise Hotel säger jag bara...

Det slutar alltid såhär när jag ska hacka purjolök.

Jag funderar på om jag ska våga sova. Sist jag gjorde det resulterade det nämligen i snuskiga drömmar och huvudvärk hela danna dag lång. Försökte, i vanlig ordning, tyda mina drömmar med min hopplösa drömbok. Den är alldeles för pretentiös och seriös för att bringa någon klarhet i mitt flumdrömmande... Om jag till exempel vill veta varför jag hånglar med en läcker ung man ovan på lådan med russin till extrapris i mataffären, ja då har drömboken inte ett enda vettigt förslag på betydelse. Inte heller när jag och Björn Gustafsson ligger i en himmelssäng på melodifestivalscenen och pratar om livets stora frågor, men han reser sig och går för att han tycker att jag "inte är på hans nivå". Lite senare går jag på catwalken i en stor fluffig päls när designern hoppar upp framför mig och vrålar: DET HÄR ÄR INTE MIN PÄLS! GET OUT OF MY FASHIONSHOW! Varpå hon sliter av mig pälsen och jag står naken framför hela världens modeelit. Typ.

Det sägs att dofter är det som framkallar minnen allra starkast hos oss människor. Det blev jag minst sagt påmind om när jag hittade en gammal parfym idag... Glow. Jag köpte den i taxfreen när jag var tretton och vi hade varit i Frankrike och åkt skidor. Sen var den min följeslagare i kanske två år. Förstår ni vilken flashback till sena madisonnätter, den första häxblandningen, lockat hår, dåliga sminkningar, pojkarna man pussade på, uppskrapade knän och krossade små hjärtan. Jag är totalnostalgisk... Numera använder jag Marc Jacobs Daisy, men snart tänker jag byta. En doft för varje tid i livet, så blir det mycket lättare att minnas.