Jag är tillbaka! Det är så skönt att se mig, tycker jag själv iallafall.

Det var iochförsig planen ända sedan jag stängde ner på gamla adressen, att komma tillbaka. Stängde ner gjorde jag av följande anledningar:

1. Jag var elak. Jag var fruktansvärt elak. Jag tyckte även att det var fruktansvärt roligt att vara fruktansvärt elak. Elak är bra till en viss gräns, jag passerade den gränsen i mina mörkaste stunder.
2. Personer som inte var helt och hållet välkomna fann alldeles för mycket nöje i att läsa mina inlägg. Felnöje. Det kändes klistrigt. Jag tänkte på rosa tuggummiklister i två dagar innan jag sängde ner, det blev för mycket till slut.
3. All min kreativitet behövdes under en period till mitt projektarbete som var helt under isen... Nu vågar jag påstå att det är på benen igen, skrivenergin kan fokuseras på andra håll också.

Men det var tråkigt att vara utan blogg. Jag blev så desperat på cyber-community att jag joinade facebook. Jag svek mina principer kanske man skulle kunna säga. Men jag ser det såhär: Man kan egentligen inte rådissa något som man inte vet någonting om. Alltså var jag tvungen att prova, kolla läget. Nu vet jag. Nu kan jag uttala mig och veta vad jag snackar om. Facebook är en öken. Flest vänner vinner. Jag har 35 och ligger antagligen sist av alla medlemmar, då har jag ändå accepterat requests från folk jag knappt pratat med över huvud taget, inte på 2 år. Det känns skönt, att få svart på vitt att jag är osocial och ställer mig främmande för nya kontakter. Igår fick jag en Speed racing-invitation. Jag vet inte vad det innebar, men det kändes inte som om att jag var så intresserad av att delta.

Nej, jag tror att bloggen är mitt forum.