Så jag fick min pasta och nu är jag sur. Jävla Malmö-Vapiano. Smaklöst igen! Och så är det deppigt att de huserar i typ stans största lokal, helt enormt är det ju, och så är det så tomt. Nästan lite ödsligt. Lika mycket personal som gäster typ. Det kommer gå i graven så småningom tror jag. Och ärligt talat så är det skitsamma när pastan smakar ingenting.

Sen ville Bianca se New Years Eve och Johan ville se Drive och jag ville se New Years Eve eller Drive. Så vi såg Twilight. Och jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Jag fattar inte grejen med vampyrer. Och inte med surfittan Kirsten Stewart eller den där Pattinson som tydligen är så snygg. Och absolut inte med varulvar, varje gång de började vråla och kasta sig på varandra och åt alla håll och kanter fick jag lite huvudvärk. Men struntsamma när jag får sitta brevid mina favoritturturduvor och smaska popcorn *tihi*. 

Jag har bara sett New Moon förut och har nog aldrig varit så uttråkad i hela mitt liv som under de två timmarna. Kan iochförsig ha berott på att filmen var dubbad till franska och jag delade biosalong med 500 överspacklade 12-åriga parisiskor som tjöt värre än brunstiga kossor filmen igenom. Men den här tyckte jag faktiskt var underhållande. Lite exorcisten-vibes till och med och det är ju inte helt fel såhär på årets första dag.

Soundtracket till Drive förresten! Nightcall med Kavinsky. Typ årets bästa låt. LUV IT!

Äre nån mer som sett Dogtooth? Jag förstod direkt när jag hörde om den att jag var tvungen att se den. En helt vrickad historia om 3 syskon i sena tonåren som aldrig varit utanför tomtgränsen och hjärntvättats till att tro att det är en helt normal uppväxt. När deras hörntänder lossnar är de redo att lämna hemmet. Det är en sjukt speciell film, det går långsamt, sägs inte mycket och man får stå för tankeverksamheten själv, och det gör man vill jag lova. Jag kan inte sluta tänka på den! På sätt och vis är det den obehagligaste film jag sett, den kryper under skinnet och stannar där. Vet inte om det här är ett tips eller inte. Jag vet inte ens om jag gillar filmen. jag tänker bara på den med obehag, men den berörde mig mer än någon annan film gjort på väldigt länge. Så sjukt provocerande, som sagt, får den inte ur huvudet...

Jag omvärderade det här med att vara sjuk när jag insåg att man får titta på film mitt på blanka dagen utan att vara tragisk. Såg en film som jag sett en gång förut, på filmkunskapen i trean på gymnasiet: Hable con ella av Pedro Almodovar. Minns att den berörde mig rätt ordentligt (det gjorde i och för sig alla filmer på filmkunskapen, vi hade en helt övergrym lärare som bara valde de bästa filmerna och som alltid fick igång en intressant diskussion efteråt).

Älskar att titta på filmer som berört mig, några år senare. Man är ju på en annan plats i livet, förhoppningsvis har man vuxit och utvecklats. Kanske kan man se filmen ur andra synvinklar.

Det kunde jag idag! Greppade saker som jag inte greppat första gången och sådär ni vet. Det är en helt fantastisk film, se den! Men lägg först 3 minuter på den här stumfilmen som i filmen används som metafor för en våldtäkt. Genialt.

Alltså grejen är att jag gillar att gå på bio så himla mycket, känslan liksom. Jag hade kunnat bo i en biosalong om jag fick. Speciellt när man har trevligt sällskap i form av knasduon Johan och Bianca. Vi var nästan helt ensamma i biografen så vi fick vara hur störiga vi ville. Folk är så lättstörda när de går på bio. Man får typ inte prassla med sin godispåset utan att nån idiot ska blänga surt. Men ikväll kunde vi sitta barfota med fötterna på ryggstöden framför, garva ashögt, smaska på popcornen och prata när vi ville. 

Jo alltså, jag tycker ju att det är så jävla nice med hela biogrejen så att jag tycker vilken film som helst blir ett mästerverk. Jag hade liksom tyckt att, jag vet inte, Karate kid typ, var ett mästerverk på bio. Om jag verkligen sett en ett mästerverk, och känslan av att det är en helt fantastisk film ska hålla i sig i mer än 10 minuter, så kan jag knappt lämna biografen. Jag överväger på allvar att gömma mig under en fåtölj så jag kan stanna kvar och se filmen gång på gång på gång på gång. Det har jag aldrig gjort. Så jag går därifrån och kan inte sluta prata om filmjävlen i en vecka. Plågar alla med att berätta om den, tänker på den varenda minut och kopplar allt som händer till filmen. Sist det var så var när jag såg Melancholia. Fortfarande mästerverk.

JAG KOMMER JU ALDRIG TILL MIN POÄNG. Crazy Stupid Love var bra! Inte fantastisk, inget mästerverk, SJUKT amerikansk, men helt klart underhållande. Och det är precis tillräckligt, jag pallar inte se Melancholia alla kvällar i veckan liksom. Men så kommer jag hem och läser recenssioner som jag alltid gör när jag sett en film. Och det är bara: KORKAD KORKAD KORKAD. Jaha, och då känner jag mig korkad för att jag tyckte den var kul. Ja, den var twisted och med 99,9% säkerhet skulle samma historia inte upprepa sig i verkligheten, men och?! Man skrattade, och INTE för att man är korkad utan för att Steve Carell är KUL. Man grät en skvätt, inte för att man inte sett det förut, men för att det var fint i all sin klyschighet. Och man fick kåtslag (alt. mindervärdeskomplex - Johan) på Ryan Gosling, inte för att man någonsin kommer komma i närheten av mr.Perfect himself, men för att han är så JÄVLA SNYGG. Där har vi det, framgångsreceptet som är så hatat för att det är använt, förutsägbart, och om ni vill, korkat: Skratt, gråt, kåtslag för kvinnorna i publiken och mindervärdeskomplex som leder till inköp av gymkort för männen.

SÅ. Och om inte det räcker, så tycker jag att alla prettotyckare kan köra upp sina fina åsikter i arslet, och låta Crazy Stupid Love vara vad den är.


Någon Top Model-nörd som minns Analeigh Tipton? Tycker att hon är helt fantastiskt rådjurs-vacker, och hon verkade vara en så himla härlig person. Hon spelade iallafall barnflickan i filmen, och det är nog safe to say att hennes skådespelarkarriär är öööver... Hennes insats var det enda som var smärtsamt att bevittna i den här filmen. Tycker jag.

Ska ut och skaffa mig en biodejt ikväll. Måste se Black Swan. Hatälskar Natalie Portman lite. Jag menar, hon är en helt fantastisk skådespelerska, en så perfekt varelse rakt igenom att jag blir förbannad. Avundsjukan värker i hela kroppen när jag ser en film med henne. Skulle jag få bygga om mig själv så skulle jag bygga om mig själv till Natalie Portman tror jag.

Linda och jag har ett litet projekt: Att plöja igenom hyrfilmshyllan på stadsbiblioteket. De har bara de mest sevärda filmerna, allihop till det humana priset 20 kronor. Det känns trist att gå till Hemmakväll och hyra massa hjärndöda komedier när guldklimparna finns på stadsbiblioteket. Vilken utbildning i filmkunskap den här våren kommer att bli!

Så efter en effektiv pluggdag på, just det, Stadsbiblioteket, belönade vi oss med pasta och vin på Spot. Tisdagslyx. Och Michael Hanekes Det vita bandet på det = många filmkunskapspoäng åt oss. Problemet med alla filmer som genererar många filmkunskapspoäng är att de är så sjukt svårtillgängliga att man måste se dem två gånger (och där emellan läsa på om dem) för att få ut något av dem. Just nu är jag alltså i stadiet korkad och förvirrad. Kan istället rekommendera en annan av Michael Hanekes filmer: La Pianiste. Den har jag sett 17 gånger och den är verkligen fantastisk. Ingen annan film har krupit så långt in under skinnet på mig och stannat kvar. Den är så obehaglig, stark och äkta och samtdigt så vrickad. SE DEN. 

Min mage har dödat mig hela dagen och kvällen, så jag har varit pinsamt oproduktiv! Skypat med föräldrar och även min fransman som rymt till Afrika. Läst bloggar i sammanlagt säkert tre timmar. Kokat lite te. Ätit lite chips. Slumrat till en kvart i taget. Ja ungefär så.

Och så har jag tittat på en av mina favoritfilmer, Eternal sunshine of the spotless mind. Jag älskar alltid Kate Winslet, men den här är hennes bästa.. Jag funderade på det när jag och B såg Benjamin Button för ett par veckor sedan, och blev löjligt berörda. Att det är coolt hur man kan leva sig in i en så orealistisk story och känna så starkt för karaktärerna när det som händer dem är 100% orimligt IRL. Typ att åldras baklänges och behöva deala med konsekvenserna av det - nja, tror inte det. Eller gå till en doktor och få en del av sitt minne raderat och deala med de konsekvenserna - nja, inte det heller. Men likväl så bölar man tills ögonen vill ploppa ut. Fin är den iallafall, den här filmen..

Vi såg bröderna Coens nya film, A serious man igår. Och den var precis så förvirrad och klockren och tänkvärd som man hoppats. Visst, lite seg ett tag i mitten (Sara somnade men det tycker jag hon gör nästan varje gång vi är på bio så det behöver inte betyda något), men överlag en härlig film. Som jag, återigen, måste IMDB:a för att helt och hållet förstå syftet med..
 

Det här är bröderna Coens bidrag till min älskade Paris je t'aime. Samma sjuka men smarta humor.

Igår såg vi The Imaginarium of Doctor Parnassus. En snurrig och alldeles fantastisk film, gud vad jag tyckte om den. Som Maja sa, nuförtiden har man mer eller mindre sett alla filmer. Allting har redan gjorts. Men inte den här, det här var något helt nytt vill jag lova. Dock, så måste jag erkänna att jag inte kunde låta bli att tänka lite på Charlie and the chocolate factory när Johnny Depp dök upp och var allmänt Willy Wonka-weird...

Premiär 25 december hemma, missa den inte för guds skull.

Ett helt gäng intressanta filmer har passerat på biograferna hemma i höst, och några av dem är jag riktigt deppig över att ha missat. Den här vill jag så himla jättegärna se alltså, så jag håller alla tummar jag har för att den kommer till biograferna här i Paris. De finns ett par biografer som tar in lite udda filmer från alla världens hörn, så chansen känns ändå rätt okej stor att den kanske dyker upp till våren då!

Den coolaste animationstekniken jag någonsin sett, framtid, ett tunnelbanesystem som knyter samman hela Europa och ett creepy korrumperat samhälle. High hopes!

Peppar för lite bio, för att göra något vettigt av denna gråa söndag. This is it tänker jag... Har någon sett den? Är den fantastisk? Jag är hemskt nyfiken.

Det är fint med bio här, för det första ligger Les Halles med den största biografen fem minuter från mig. Där kan man se vad man vill när man vill. Sedan finns det något så tjusigt som studentrabatt. Den går egentligen inte att utnyttja om man inte har studentpass, vilket jag inte har. Av någon anledning. Jag pluggar? Men det är bara att dra igång en liten actingshow där du låtsas leta efter ditt studentpass långt ner i väskan. Det brukar funka!

Något väldigt fiffigt och bra är att man kan köpa ett biopass för ca 240 euro/år och då får man se precis hur mycket film man vill. Det är en sån grej som jag är rätt säker på att jag skulle tjäna in, men jag fick reda på det för kanske en månad sen, och nu är det trots allt bara ett drygt halvår kvar. Men visst är det en superbra grej!

HAPPINESS! Som jag har förbannat att dokumentären Fuck you, fuck you very much om Leila K inte funnits att köpa. Nu gör den det! 129 spänn här! Leila K är enligt mig den mest fascinerande personen som gick i ett par skor på 90-talet. Det här är bäst. Men det får vänta tills augusti, för om 12 timmar drar jag till LA FRANCE. Åh. Vi ses där!

Jag såg La vie en rose för ett par dagar sen. Det är en av mina absoluta favoritfilmer. Jag har varit inne på det förut - det krävs inte mycket mer än en gata i Paris och det franska språket för att en film ska bli just en av mina favoritfilmer... Men nej! Den här är något speciellt. Som ett två timmar långt konstverk, och Marion Cotillard i rollen som Edith Piaf är helt sanslöst bra. Se den! Och ett tips: Just nu får man den gratis med Femina tror jag att det var.

Godnatt!

Jag såg en film för ett par dagar sen! Skyskrapan brinner! Den är lite speciell förstår ni, för det är typ världens första katastroffilm. Efter den här filmen ville alla alla alla göra katastroffilmer. Och det märks, minst sagt, att formen för den här typen av film inte var helt invand. Handlingsförloppet känns inte helt realistiskt om vi säger så.

Okej. Vi är i ett 135-våningshus. Det är fest på 135:an. Det börjar brinna riktigt jävla ordentligt på 81:an. Vi ringer brandkåren, som skickar ett gäng på typ tre pers. Vi instruerar brandmännen: "Nej sikta strålen lite högre", i en ton som snarare passat sig om strålen i fråga siktades mot en gräsmatta istället för tre meter höga lågor. Sen så ger vi eldsvådan en sista fundersam blick och tar lugnt hissen upp till 135:an och meddelar att det brinner på 81:an. Bara så att de vet. Festens värd undrar på vilket sätt det rör festfolket att de brinner 50 våningar ner? Och det kanske man kan tycka. Så vi låter det vara. Tills elden sprider sig i ventilationssystemet och den närmar sig ytterligare några våningar. Då ber brandingenjören vänligt men bestämt festsällskapet att förflytta sig ner i lobbyn, och fortsätta partajandet där, samtidigt som han lovar att maten för den sakens skull inte kommer att bli en minut sen. Så då, börjar man slussa ner folket som mest är irriterade tills den här mannen ramlar ut i lokalen och kolar vippen mitt framför näsan på dem. Heh. Då är inte hissen så användbar längre. Och ja, resten kan ni ju räkna ut själva.  

Fan nu har jag en såndär crush på ett namn igen. Så att jag vill sätta en unge till världen bara för att få döpa den.

SALLY!

Efter Lisbeth Salander. Sally kallades hon dock inte i filmen, vilket gjorde mig lite bitter. I övrigt, no bitterness här inte! Ni måste se den här filmen! Den lämnar inte någon oberörd, det vill jag lova.

Sist jag såg The Holiday med Kate Winslet, Cameron Diaz, Jack Black och... Jude Law, märkte jag att det här håller inte. Jag har en helt sjuk crush på Jude Law. Jag lovar att jag fantiserade om honom typ nonstop i två dagar efteråt. Skitjobbigt. Skitpatetiskt. Nej, håller inte. Därför är det så sjukt skönt, att han inte ska spela drömmannen i sin nästa film. Nej. Han ska spela transa! Ja! Ja! Ja! Se! Transa! Hallelujah!!! En uppenbarelse som faktiskt inte genererar en endaste liten kärlekskrank fantasi. Men... Vi snackar fortfarande Jude Law... Jag kommer säkert tråna lika desperat efter transan Minx som jag gör efter helylle-Graham. Obehagligt...

Ni måste se Revolutionary Road! Sam Mendes är ett geni! Kate winslet också! Och Leonardo DiCaprio! Det är konstigt med Leo tycker jag. Han ser ut som en liten skitunge, inte ett dug hot i mina ögon. Skitungeapproachen funkade förträffligt i Titanic, men inte längre. Tur att det vägs upp av att han spelar helt fantastiskt bra. Faktiskt.

Storyn om ett förortspar vars liv inte blir precis som de tänkt sig låter väl inte sådär jätteupphetsande. Det tyckte inte jag heller, men Sam Mendes lyfter den här historien. Han kryper verkligen under skinnet på karaktärerna, det känns så äkta. Det är intimt, ångestframkallande och inte minst komiskt. Den svarta humorn som finns i American Beauty och som jag bara älskar, finns här också. I den allra sista scenen, och inte minst i mäklartantens son. Han är fantastisk i all sin sorglighet.

Äh, se den. Den är så fin så fin.

Det ÄR färgångorna. Jag ligger däckad alldeles för länge om dagarna... Jag tänkte börja dagen med att kolla på Omen från 1976. Det känns sådär. Men jag är så illa tvungen om jag vill se den. Den ligger på digitalboxens minneskort som ska skrotas lite senare idag. Så. Jag ser det som att jag inte har så mycket att välja på. Hej.

Jag ska bjuda min lilla mor på bio på tisdag. Vi ska se Revolutionary Road, och det är jag glad för. I mitt alldeles egna universum är Kate Winslet och jag rättså tighta. Beccis kido i New York var classmate med Kates dotter, och dagen då jag följde med för att hämta, så var Kate också där! Jag var obehagligt starstruck... Stod och glodde med ögon stora som tefat, skulle inte bli sådär jätteförvånad om hon blev lite illa till mods... Men Kate är fin, faktiskt en av de vackraste kvinnorna jag vet.