Läste en grym intervju med honom i Café i somras, så var absolut tvungen att attenda hans gästföreläsning på skolan idag. Han har helt sjuk pondus, det var knäpptyst i föreläsningssalen. Svär på att alla killar i publiken fick svåra mindervärdeskomplex, stackarna. Jag är inte galen i Snabba Cash och de andra har jag inte ens läst, men det var sjukt intressant att höra hur han tänker när han skriver. Rent språkligt men även hur han vinklar sina historier och vad han vill framkalla för tankar och känslor hos de som läser. Inspirerande helt enkelt!

Det här är det döda djuret i vägkanten i mitt liv just nu. Ni vet, det som man vet att man inte borde titta på men MAN KAN BARA INTE LÅTA BLI. Den här boken är så jävla obehaglig! Det är självmord att sitta ensam och läsa den på ett litet vindsrum i Paris med ett psycho vägg i vägg, MEN JAG KAN BARA INTE LÅTA BLI. Läs den. Eller gör det inte.

På tal om döda djur i vägkanten! Idag fikade Ingrid och jag på Starbucks i les halles, och en bit bort sitter en uteliggare helt väck, lutad mot väggen. Så småningom kommer det poliser och försöker väcka honom, men han är verkligen borta. De slår på honom, lyser med ficklampor i ögonen men.. Ingenting.
- Han är död. konstaterar Ingrid helt lugnt.
Men eftersom poliserna bara står och hänger runt honom och inte verkar ett dugg bekymrade eller stressade, så antar jag att mannen har puls och han bara är heldäckad av ett eller annat preparat. Och det säger jag till Ingrid.
- Nej. Han är död. Det är så i Paris. Ingen bryr sig om någon sån som han dör. Har man inga pengar är det ingen som bryr sig om man dör.
Jag vet fortfarande inte vem som hade rätt, det hela slutade med att poliserna lyfte bort honom. Men alltså. hade jag varit tvärsäker på att han var död, så är det ju en big deal! Jag hade typ fått men för livet, ALLTSÅ EN DÖD MÄNNISKA BARA SÅDÄR?! Jag har tänkt på honom hela eftermiddagen. Och så Ingrid, som bara konstaterade: "Han är död". Som att det är vardagsmat att folk segnar ner på gatan och dör. Fy vad obehagligt.

Det finns en konstnär i New York som gör små tittskåp med påskpynts-kycklingar i olika situationer. Jag har en av hennes böcker, Bitter with bagage seeks same. Titta!

Det här får nog sägas är min absoluta favoritbok. Jag har aldrig blivit så påverkad av någons öde som när jag läste den här. Dessutom har jag aldrig någonsin läst om en bok, förutom den här. 5 gånger tror jag att jag har läst den, om inte fler...

Nåja. Den är min käraste ägodel och kanske även fulaste, som ni ser. Den såg väl sina glansdagar på åttiotalet någon gång, men när jag fick ta över den var den ändå i ganska gott skick. Men... Ja. Ni ser. Jag har försökt lappa ihop den så gott jag kunnat, men jag vet inte, den är rätt sliten alltså.

I förra veckan stal min kära mor boken ur min bokhylla för att låna ut den till en kollega. När jag upptäckte detta attackerade jag henne med en lista över förhållningsregler till boken, att leverera vidare till kollegan. Typ: Använd bokmärke! Våga inte vika sidorna! Bildpartiet i mitten håller på att ramla ur! Var försiktig!  Bär inte med dig den i väskor eller liknande! Behåll den hemma! Sedan avslutade jag det hela med att sätta en stor lapp på kylskåpet: "AGNETA HAR LÅNAT INTE SOM ANDRA DÖTTRAR. LÅT STÅ TILLS DEN ÄR TILLBAKA!" Ja. Så idag fick jag boken i min hand. Det gick snabbt, tänkte jag lättat. Men, nu var det inte så. Stackars Agneta vågade inte läsa boken, hon bestämde sig för att låna den på biblioteket istället. Heh. God idé. Fast jag vet inte... Kanske gick jag lite hårt fram?

Mamma köpte Den som inte tar bort luddet -boken till mig igår. Glad!

Och kanske borde man känna lite sorg över alla bittra människor i vårt land... Men jag gör inte det! Istället blir jag lite lycklig över alla knasiga. De behövs! Alltså, inte om de kör över små barn så klart. Men till en viss gräns är jag övertygad om att de gör världen lite roligare.

2 bilder från Nostagliboken om Glass och godis. Den är ett litet konstverk! Reklam var så himla fint förr! Idag är allt antingen smaklöst eller minimalistiskt, opersonligt och stelt.

Antagligen är en sån här bok ännu roligare om man var med förr så att säga. Alltså en perfekt present till föräldrar eller liknande, de ääälskar att sitta och bli nostalgiska. Tro mig.

Fin dag igår. Mötte upp Malin och Boppa. Vi köpte med oss scones från Espresso upp till Boppa. Drack te och pratade bort timme efter timme. Boppa lagade megatjocka pannkakor till oss. Vi var nöjda. Halv elva mötte jag och Boppa upp Linda utanför Bogarts (där jag förstås slagit till på ett halvt kilo lösgodis, kom inte undan igår heller!) Vi gick till Lindas lånelägenhet som var alldeles alldeles förtjusande. Mer te... Sen bokrea! Ni anar inte hur många gånger jag tänkt att jag ju måste gå på midnattsbokrean någon gång. Och igår blev det! Det var fint, lite mysigt och annorlunda. Vi bläddrade säkert i varenda bok och Linda hittade den finaste. Aj Människa. Den fanns förstås bara i ett exemplar... Själv hittade jag böcker om film, mirakel och nostalgi. Fint. Nu ska jag, Anita och Fredrik fota för Allers. På stranden. Alltid på stranden...

Jag läser bara böcker som utspelar sig i Paris från och med nu. För att Frankrikepeppa mig! Såhär långt har jag hunnit med Ladies av Mara Lee, En främlings ansikte av Francoise Sagan och nu läser jag den här: April i Paris av Michael Wallner. Den är extra bra, för där översätter inte författaren allt de franska karaktärerna säger. Resultat: När jag förstår ändå känner jag mig fruktansvärt smart. Men när jag inte förstår tappar jag bort mig lite i historien. Om 4 månader är jag bortkommen och ensam i ett främmande land. Skrämmer skiten ur mig. Faktiskt.