Igår hade jag dödens dag. KYRKOGÅNG + SLÄKTKALAS + JOBB. Kanske de tre sakerna på jorden jag avskyr allra mest, på en och samma dag.

Min bror konfirmerades och jag kände att det hade varit på gränsen till oförskämt att inte följa med till själva kyrkprocessen. Så jag satt där, mer bakis än någonsin, och skruvade på mig i TVÅ timmar. En liten pojke i vit kåpa var dock särskilt underhållande. Ni vet, när man konfirmeras nowadays är det sång+dans+teater som gäller, och jag har aldrig sett en fjortonårig pojke vicka på höfterna, fladdra med ögonfransarna och sjunga i falsett så ivrigt som just denna. Han till och med BLINK-FLÖRTADE med folk åt höger och vänster i bänkraderna. Det värsta var ändå att hans mamma och mormor satt framför mig, och GRÄT. I två timmar. Jag säger då det, nu har jag fyllt min kyrkogångskvot för fem år framåt, och beslutat mig för att gå ur svenska kyrkan. Så det så.

Sedan kom vi hem, och den obligatoriska kallprata-med-släkten-processionen inleddes. Tant B berättade om när hon och Herr S hälsat på barnhemsbarn från ryssland som är på besök i Sverige.
B: Ja, och de som hade hand om barnen hade själva varit barnhemsbarn, för 12-13 år sedan.
S: FJORTON! DET VAR FJORTON ÅR SEDAN BIRGIT!
B: Jaja, något sådant. Iallafall så....
S: Fjorton var det. Så sant som det är sagt.

Sen blir det tyst i 10 sekunder innan tant B gör ett nytt försök:
De är ju väldigt duktiga. De sjöng svenska sånger redan, fast de bara hade varit här i tre dagar!
S: Åja, så bra var det inte. Inte ett ord uttalade dem rent, inte!

 I vanliga fall, när jag har hjärnan med mig brukar jag vara utbrista: "OJ!", "Wow", "Nämen vad roligt", "Jasså, se där!" vid precis rätt tillfällen. Men igår fann jag mig själv stänga av och inte ha en aning om vi avhandlade krukväxter, grannen som tillverkar marsipanblommor, artikeln i Allers om hur man virkar en grytlapp eller formel 1:en på Tvn. Inga pluspoäng till mig igår inte. Särskilt inte eftersom jag gick och la mig efter tårtan och visst råkade missa att säga hejdå. Jaja.

På jobbet var det relativt lugnt och det enda lustiga som hände var det här:
Kille med kotlettfrilla: Öh... Du... Ta inte det här personligt alltså...
(Jag är på helspänn och beredd på att han ska säga antingen 1. Du är så jävla ful. Eller 2. Du är så jävla dålig på att servera)
.. Men alltså. Min mat var inte så god...

HAHA, snacka om personligt angrepp.