Så var det midsommar igen. En högtid som aldrig tycks bli riktigt lyckad för min egen del. Fan. Igår mindes jag förra årets midsommar och det gick kalla kårar längs min ryggrad. Aldrig i livet att jag berättar för er om den. Jag tänker från och med nu låtsas som om att den aldrig funnits, för så tragisk var den.

Äsch, vi ska på riktig midsommarmiddag med alla tillbehör hos Ulrika i år. Jag tror det blir fint ja.

Men som en ytlig brud av den värsta sorten har jag ett problem som jag önskar att jag ignorerade. Kläder. När jag ska gå ut känner jag mig alltid snyggast och mest nöjd när jag rivit ihop något fem minuter innan jag går utanför dörren. När jag däremot filat på outfits halva eftermiddagen blir det alltid fel. Vid elvasnåret och i fyllans klarsynthet inser jag att jag är fel. FEL FEL FEL. Jag hatar att vara fel. Och så är kvällen förstörd. Just nu är jag inne på helt fel spår. Faktiskt så bestämde jag för mer än ett halvår sedan vad jag skulle klä mig i på midsommarafton (Klänning nummer 1). Bara för att det är så klockrent. Pontus sa till och med "Jag litar inte på tjejer i midsommarklänning..." en gång när jag hade den på mig. Den skriker verkligen sill och nubbe och midsommarstång och krans i håret och jordgubbe och små grodorna. Men så har jag börja fundera, lagom tills det är dags att kliva i den. Kanske är den tråkig? Eller ja. Den är tråkig. Vardag liksom. Det är då jag plockar fram klänning nummer två, som ännu inte fått lämna garderoben för äventyr. Det kanske är dags nu?

Ni märker att jag har det jobbigt nu va?!

Klänning nummer 1

Klänning nummer 2