Jag är en sucker för melodifestivalen, det är jag. Nu är det onsdagkväll. 3 dagar till finalen. Det betyder att jag måste börja min research och avhandla varenda bidrag. Ett dubbelt så krävande jobb i år, eftersom jag hade oturen att missa två utav deltävlingarna.

Ni får tre idag, och vi börjar från början.

Charlotte Perelli. Kattkvinnan. Jag hatade hennes dansbandsaktiga approach i silverkostym 1999, och det här känns som ett oroväckande långt steg, i och för sig i rätt riktning schlagermått mätt, men ändå. På tal om mått - VAR ÄR HENNES MIDJA? Somliga skulle kalla henne "fit". Jag tycker att kattkvinnan klär i lite mer kurvor än sådär. Outfiten är fortfarande silvrig och låten rättså stark den här gången med. Men var finns ironin? Jag letar desperat i varenda liten höftvickning. Förgäves. Charlotte Perelli ser sig själv som superwoman i silverdräkt som kommit för att rädda Sverige ur misären som det innebär att kvala sig in i Eurovision. Nja, snarare catwoman och en kattdräkt eller lite stativdans a la Lena Ph skulle göra susen. Ironi är halva grejen med melodifestivalen, det är bara Sanna Nielsen som kommer undan utan den, mer om det senare...

Sibel. Jag gillar det bättre när Sibel pratar än när hon sjunger. Inte för att hon sjunger dåligt, men det är så fruktansvärt tråkigt. Men när hon pratar. Åh. Den dialekten. Får man den i Kristianstad, så tänker jag börja plugga där eller något. Det är i sanning den enda skånskan som det är stil på. Det enda som gör att jag sitter klistrad vid hennes framträdande på lördag är en ännu mer gräddbakelse-like klänning. En sådandär som man kan beundra detaljerna på i 3 minuter utan att det är tråkigt. Precis det är vad som behövs. För att löpa vidare på ironispåret - Sibel har den inte i sitt framträdande, det kan hon inte ha. Men när hon pratar: "det känns som jag ska kräkas och kissa på mig samtidigt". Det är fint.

Rongedal. Kom igen. Två medelåldersgubbar som hoppar och stojar på scen. Här rinner ironibägaren över. Sluta dansa. Stå still. Sluta larva er. Sluta hoppa. Jag vill att de ska göra det, plus byta om. Men då inser jag dystert att det inte finns så mycket kvar att hurra för. Sverige älskar de töntdansande flintgubbarna, och det är väl bra. Men det gör inte jag.