Idag firar jag min födelsedag med släkten. Förra året fick jag kaktusen Karim, som jag berättat om förut. Jag lovade att redovisa hans utveckling - hans väg till ett grönare, skönare liv här i bloggen. Det har ju inte blivit så. Och det finns en sorglig anledning till det. Efter den där 2 dl-dosen vatten han fick dagen då jag skrev inlägget har det inte blivit så mycket mer av den varan. Karims liv blev knappast grönare och skönare, bara brunare och vissnare. I somras fick mamma syn på honom i bokhyllan och skyndade till vattenkranen. men det var försent. Karim är numera död och begraven långt ner i komposten. Vi får väl se om mormor gör ett nytt försök idag...