En grej. I heminredningstidningar har de i princip alltid med en katt med på bilderna i något reportage. Det verkar väl hemtrevlig kan jag tänka mig.. Det här är min katt. När han beviljades tillträde i mitt hus var det ett högst genomtänkt beslut av min mamma. Inte för att allt bajsande, kissande, kräkande och hårande ingick i beräkningarna. Däremot var det av yttersta vikt att han var i rätt gul nyans. Jag hittade honom på en bondgård, där han levde med sina fjorton (de va fjorton, jag skojar inte) bröder och systrar. Hon kom dit och synade varenda litet hårstrå noggrant. "Okej. Han matchar soffan" sa hon, sen packade hon ner honom i en picknickkorg. Som han kissade ner. 

Hur som helst, han är helt jävla hopplös att fotografera. Antingen så vill han bara bita i kameran (det är han på väg att göra här för övrigt), eller så vänder han sig från den perfekta posen precis i sammma ögonblick som man tar bilden. Så jag tänker att jag kanske kan fota honom när han sover. Men han ser inte alls sådär fridfull ut som katterna i heminredningstidningarna när han sover. Av någon anledning. Bara som ett äckligt, hårigt, dräglande litet skrälle. Jag vet inte var det gick snett, vad är det han inte förstår? Han är en inredningspryl precis som min buddah, eller min hattask, eller min fågelbur, eller min rislampa.