Vi gick på turistpromenad i torsdagskväll, tänkte kämpa oss upp för trapporna till Colline du Chateau, men såklart var det stängt. Eh. Så här ser det ut nedanför, ska vara sjukt fint där uppe, och det är ju kul för dem som orkar släpa sig de typ 45673 trappstegen upp dagtid.


I fredags hade Anna och Filippa sin sista skoldag, och jag var ju lagom avundsjuk. Är halvvägs nu iallafall! Tänk det! På kvällen gick vi ut och käkade en riktig fancy dinner i Gamla Stan, sen skulle vi hem för att möta upp Emma och förfesta lite. Av någon anledning har det fallit sig så att alla räknar med att jag alltid har lägenhetsnyckel med mig. Jag är lite mamma åt de små liven liksom, dem behöver det. Men det hade jag nu inte igår, och det hade ingen annan heller. Såklart. Våra roomies var ute på middag på annat håll, så vi var helt enkelt utelåsta. Vi börjar genast planera inbrott. Cameron som bodde med oss förut har gjort det en gång, så vi tänkte helt enkelt att kan han kan vi. Eller snarare kan Filippa. Att Cameron är en hypertränad basketspelare ingick liksom inte i den uträkningen. Vi var helt enkelt jävligt självsäkra. Tills vi kommer hem och ser hur jävla osannolikt det är att det ska funka. Jag ville gråta, vi skulle ju för fan till Cannes, men istället får vi sitta på vår bajsochkissgata och hoppas att våra roomies återvänder innan sista tåget går. Men så får Filippa en snilleblixt. Hon börjar klättra som en liten apa uppför ett skrangligt litet stuprör, och helt plötsligt är hon i höjd med balkongen. Inte vår. Nej. Grannens. Och när hon står där uppe inser hon att fru Evangelista sitter och kollar tv typ en meter innanför. Anna och jag vägrar ge upp när vi kommit såhär långt, så vi skriker till henne att hon ska fortsätta, så det gör hon. Och när Evangelista ser henne börjar hon vråla. Alltså, VRÅLA, jag har aldrig hört någon skrika så högt. Hysteriska franska kärring! Men Filippa är modig, och tar sig förbi balkongen oskadd, sen måste hon gå två meter längs väggen på en typ decimeterbred kant. Tillslut kastar hon sig in genom mitt fönster, OCH VI ÄR INNE. Det var så dramatiskt det här förstår ni, speciellt med Evangelistas hysteriska vrålande i öronen hela tiden, vi gav nog tanten en hjärtattack. Har inte sett till henne idag. Eh. Så det blev Cannes till slut iallafall, och nu börjar det likna något. Det är såhär fest på rivieran ska vara, inte som i de rökiga grottorna här i Nice. Sjukt fancy ställen.

Anna et moi på Baoli

Idag är det dock en trist dag. Eller den började bra, med strandhäng och lunch på Lido, men sen blev det bara sorgligt. Anna och Filippa har åkt, och jag är ensam kvar med de andra roomiesen. Jag försökte bonda med kryddpojken tidigare idag, prata matlagning och sådär, han gillar ju det. (Har jag sagt att han har köpt tio, JA PÅ RIKTIGT tio olika kryddor, han ska vara här i tre veckor?!) Men det gick åt skogen. Vi klickar inte om man säger så.