Här var det vårdeppigt. Jag lider av något slags varannandagssyndrom där jag ena dagen ligger i fosterställning på golvet och skriker, för att andra dagen acceptera misären som är jag och göra det bästa utav situationen. Idag var andra dagen så jag är lite rädd för att möta morgondagen.. Har styrt upp biblioteksplugg, så ska jag ligga och skrika i fosterställning så blir det på biblioteksgolvet och förhoppningsvis har jag tillräckligt mycket självbevarelsedrift för att låta bli. Nog om ångest, blir ju bara patetiskt om jag ska sitta här och grotta ner mig i mitt SJÄLSLIGA MÖRKER. VILLE BARA LUFTA ATT JAG VILL DÖ. Varannan dag.