Jag hade namnsdag i tisdags. Det är ju inte direkt något man går och håller i huvudet. Det är först när någon gratulerar en som man kommer ihåg. SÅ, DÄRFÖR ÄR DET JU SJUKT KONSTIGT ATT JAG KOM PÅ ALLDELES PRECIS JUST NU ATT JAG HADE NAMNSDAG FÖR TVÅ DAGAR SEN. Den bittra sanningen - INGEN gratulerade. Jag känner mig sådär bitter som jag nästan aldrig gör längre, förstår ni hur illa det är?! Bitter-me is back! YOU BROUGHT HER BACK. Fan vad sur jag är.

MEN! Jag letar ju kryphål som en galning här för att slippa vara sådär crazy-bitter. Är inte namnsdag ett lite utdött fenomen? När man var liten var det ju iallafall hälften så stort som födelsedagen, något att längta efter. Jag minns Beccis Magdalena-partyn den 22 juli varje år. DET VAR ÅRETS FEST NÄR MAN VAR 4-5-6-7 typ. Jag fick inga namnsdagspartyn, men visst var namnsdagen spännande! När som helst kunde vem som helst gratulera en, och så stod man där och kände sig mallig för att man hade ett namn. Eller något. Men nu? Är det någon som får namnsdagsgratulationer? Kan vi inte låtsas att det bara är för små barn och gamla tanter som inte har något mer att fundera över än sina frimärks- och myntsamlingar? Jo det gör vi.