Det jag känner för mest just nu är att spy ut hundra rader hat mot alla hjärtans dag. Det skulle få mig att må ganska bra en stund. Men det är så väldigt tragiskt, och ni tycker att jag är så väldigt sorglig om jag gör det. Alltså gör jag en kompromiss, och ställer mig bara frågande inför en detalj angående den här dagen och allt som rör den. Såhär:

I morse fick jag lite ångest när jag satt och läste Metro på bussen. Louise! Vill du förlova dig med mig? / Patrik. Det är trevligt för Patrik om han får fram sitt budskap till rätt Louise, men jag anar ett gäng andra Louise i det här landet också läste Metro i morse, och att kanske en halv procent av dem har en pojkvän som heter Patrik. På ett ungefär. De här Patrikarna får det rättså hett om öronen, när de måste konfrontera situationen det innebär att ha friat utan att egentligen ha friat. Alltså man kan inte göra så, fria i Metro, det går bara inte för sig. Och om man nu trotsar den oskrivna reglen, som Patrik, så får man fixa till det hela så att det blir lite mer personligt. Även om Tuttelimuffen! Vill du förlova dig med mig? / Snuffelibuffen (för kärleksförklaringar av detta slag fanns det också gott om i dagens Metro) låter så obehagligt att kalla kårar ilar längs min ryggrad, så får man iallfall fram budskapet till rätt person, från rätt person.

Nåja, min egen dag har varit fin. Jag har känt mig nöjd och glad, fast det berodde snarare på solsken än alla omtyckta människor som viftade stolt med sina röda rosor.