Usch. Jag har en drömperiod på ingång känner jag. Usch, eftersom att drömma fullständigt tar musten ur mig. Att drömma en hel natt, känns dagen efter ungefär som när man har varit vaken en hel natt.

Jag har en återkommande dröm dessutom, som är så sjuk att jag knappt vågar berätta för er. Men nu kör vi. Jag drömmer att jag håller på att drunkna i en toalett. I princip varje gång jag drömmer något inträffar det förr eller senare. Alltid samma sak. Alltid en offentlig toalett. Alltid ett pyttelitet bås. Alltid klaustrofobi. Och så börjar toaletthelvetet spola fast jag inte tryckt på något. Och så halkar jag på golvet. Och sen är det igång. Jag liksom sugs ner i toaletten och kan inte komma därifrån för jag bara halkar på golvet. Jag svär att jag drömt det här minst 100 gånger i mitt liv. Jag börjar tröttna. En gissning är att det har att göra med mitt sedan barndomen något ansträngda förhållande till toaletter. Det nådde sitt kulmen när jag var nio och familjen bilade ner till Nice. Jag konfronterades med kanske tjugo offentliga toaletter på vägen, och jag var så illa tvungen att sammarbeta med dem. För att bearbeta alla traumatiska möten skrev jag Toalettboken. Sida efter sida med betygsättning, kommentarer och teckningar. Det var fint. Efter den resan blev mitt förhållande till toaletter mycket bättre och idag har jag nästan inga problem alls. Förutom i mina drömmar då. Uppenbarligen.