Jag sitter här och darrar alltså. Jag vet inte varför jag bloggar, får inte tag på någon på telefonen och måste känna att jag har konakt med omvärlden. JAG KAN INTE BO HÄR MER.

Ni vet att jag skrivit en massa sjuka saker om min granne, men han har aldrig gjort mig något och han är alltid trevlig när vi ses, så jag har inte varit rädd  för honom. Men det här håller inte längre.

Det började för någon vecka sen. Jag är tvärsäker på att jag bara slängde igen min dörr, HELT TVÄRSÄKER, när jag gick ner i lägenheten några minuter (Det finns inget handtag på dörren så du måste ha nyckeln för att öpnna även om den inte är låst). När jag kommer upp igen är dörren låst ett varv. Jag blev såklart lite rädd och misstänksam, men glömde det efter ett tag. Låsen är ganska nyligen utbytta eftersom den förra au-pairen också misstänkte att grannen brukade gå in på rummet.

Men efter det har jag haft ögon och öron öppna... Speciellt ögon. Hela grannens dörrmatta är täckt av rött ludd, jag antar att han har röda inneskor eller något skit. På sista tiden har jag hittat en hel del av luddet på min egen matta. Och för ett par dagar sen började jag kolla igenom mina underkläder, eftersom det är dem han varit speciellt intresserad av enligt ryktet och believe it or not. Det saknas trosor, det är jag helt 100 på.

Har givetvist tyckt att det är jävligt scary att gå på toaletten ute i korridoren också efter det här. Speceillt eftersom det första Ingrid sa till mig när jag kom hit var att grannen gillade att tjuvkika. Och flera gånger, även förut, när jag suttit på toaletten har jag sett genom dörrspringan att ljuset fladdrar till ute i korridoren. Det har skrämt skiten ur mig länge, eftersom jag har en misstanke om vad det kan vara. Så nu ikväll, efter att jag varit på toaletten och när jag kommit tillbaka in i mitt rum så tittar jag ut genom kikhålet. Har gjort det innan, men nu stod jag kvar i kanske 1 minut. OCH DÅ. Kommer grannen ur korridoren och går in till sig. Och ungefär där får jag andningssvårigheter. Det sjuka är att det är så lyhört, och jag hör inte ett endaste ljud. Han måste ha filat på tekniken i många år..

Det låter kanske löjligt det här? Jag vet inte. Jag är iallafall så jävla rädd. Jag fick just tag på en stor stark man som ska komma och rädda mig alldeles strax, och sen tänker jag inte sova hemma i helgen. Och i fortsättningen nere hos familjen.