En grej. I heminredningstidningar har de i princip alltid med en katt med på bilderna i något reportage. Det verkar väl hemtrevlig kan jag tänka mig.. Det här är min katt. När han beviljades tillträde i mitt hus var det ett högst genomtänkt beslut av min mamma. Inte för att allt bajsande, kissande, kräkande och hårande ingick i beräkningarna. Däremot var det av yttersta vikt att han var i rätt gul nyans. Jag hittade honom på en bondgård, där han levde med sina fjorton (de va fjorton, jag skojar inte) bröder och systrar. Hon kom dit och synade varenda litet hårstrå noggrant. "Okej. Han matchar soffan" sa hon, sen packade hon ner honom i en picknickkorg. Som han kissade ner. 

Hur som helst, han är helt jävla hopplös att fotografera. Antingen så vill han bara bita i kameran (det är han på väg att göra här för övrigt), eller så vänder han sig från den perfekta posen precis i sammma ögonblick som man tar bilden. Så jag tänker att jag kanske kan fota honom när han sover. Men han ser inte alls sådär fridfull ut som katterna i heminredningstidningarna när han sover. Av någon anledning. Bara som ett äckligt, hårigt, dräglande litet skrälle. Jag vet inte var det gick snett, vad är det han inte förstår? Han är en inredningspryl precis som min buddah, eller min hattask, eller min fågelbur, eller min rislampa.

Det sägs att dofter är det som framkallar minnen allra starkast hos oss människor. Det blev jag minst sagt påmind om när jag hittade en gammal parfym idag... Glow. Jag köpte den i taxfreen när jag var tretton och vi hade varit i Frankrike och åkt skidor. Sen var den min följeslagare i kanske två år. Förstår ni vilken flashback till sena madisonnätter, den första häxblandningen, lockat hår, dåliga sminkningar, pojkarna man pussade på, uppskrapade knän och krossade små hjärtan. Jag är totalnostalgisk... Numera använder jag Marc Jacobs Daisy, men snart tänker jag byta. En doft för varje tid i livet, så blir det mycket lättare att minnas.

Tisdagmorgon, och jag har varit hyffsat effektiv om jag får säga det själv!

Jag har bråkat med Tradera både per mail och telefon. Sånt gillar jag, att trycka till sånadär översittarföretag. Jag vet förstås att de som jobbar är fruktansvärt trötta på alla psykon som ringer till dem, men jag är inget psyko. Jag hade rätt. Och jag fick rätt. Det tog bara totalt en och en halv timme.

Mer Tradera. Tra av mina auktioner har gått ut nu på morgonen, så jag har packat paket och skrivit vinnarmail.

Och så har jag sprungit mina 5 kilometer. Jag har verkligen fått rutin på det. Jag vill inte ens dö längre, jag tycker bara att det är skönt att svettas. Åh jag är så långt ifrån min egen verklighet, vad hände?

Min familj har hyrt det här huset på Koh Chang i Thailand över nästa jul. Kul för dem. Jag får förstås följa med om jag vill, och det vill jag. Men hur ska jag kunna veta vad jag gör om 11 månader?! Nej just det.

Åh jag vill tro att man kan bli kär i ett par skor. Iallafall att de kan framkalla känslor som liknar kärlek. Men det är en kort förälskelse, jag tröttnar fort. Men just idag blev jag blixtförälskad i dessa små kilklackar. Jag tror de får ersätta Minimarketkilklackarna jag tjatade om för någon vecka sedan. Jag har sett dem nu. Men bara i rött och blått. De fick mig verkligen att tänka på ett par gummistövlar jag hade i sandlådan när jag var fem. Inte så kul då längre.

Och så fick jag paket på posten också. Har behövt en väska jättelänge nu. Den senaste tiden har jag gått omkring med alla mina tillhörigheter i fickorna. Men väskor är det svåraste jag vet. Billiga, snygga väskor existerar knappt. Den här är dock skitsnygg. För att det är en rakt-av-kopia på en Balenciaga. Störigt. Men vad gör man.

Mina heels kom idag! Åh vad jag älskar att titta på dem. När jag sitter, eller möjligtvis står still. Ska jag gå i dem snackar vi dock lite trouble... Heh. Alltså sulan är som en skridskobana!!! Jag funderar på att klistra på sånna där gummistjärnor som små barn har under sina strumpor för att inte halka. Det ska bli MYCKET spännande att se om jag överlever fösta rundan i de här. På lördag kanske det blir. Om jag är modig.

Januaridöden har drabbat mig. Jag är ledsen. Känner ingen likadant?! Jag har varit totaldeppig i en vecka, men jag känner att livet sakta återvänder nu.

Förändring är en sjukt bra grej om man vill rycka upp sig. Jag målar om mitt rum. Jag valde färg i söndags. Enbart baserat på namn och ett minne. När jag var typ åtta och i färd med att leka häst vareviga dag, hade jag och Becci en kreativ period då vi målade hästhinder. En av färgerna vi använde kom från en liten provburk som hette "Sommarregn". Och som jag tyckte om den färgen! Jag blev lugn av den minns jag. Det låter ju som flumm på hög nivå det här... Men det är coolt - jag har haft den gömd i mitt minne i tio år. Så jag tågade rakt in i färgaffären, letade upp den bland typ en miljon kulörer och sa den ska jag ha. Färggubben tyckte att jag skulle köpa en provburk först, "för det blir inte alltid som man tänkt sig". Ja, faktiskt så jobbade han rätt hårt på att få mig att tänka om. Men icke. Nu är halva rummet målat, och jag känner det där åttaårslugnet infinna sig. Ah.

En annan bra grej, som jag aldrig trott på - är att motionera. Jag menar hur kan panikkänslor och hjärtklappning någonsin vara bra?! Men ÄNTLIGEN har jag förstått att om man rör på kroppen istället för att äta chips så mår man bättre. Förra veckan tränade jag TRE gånger. Och den här dagen började jag med att springa en halv jävla mil. Jag var totalchockad när jag kom tillbaka och insåg att det gick. Nu gäller det bara att hålla trenden. Good luck.

En tredje bra grej, som funkar för mig, sen kan folk säga vad de vill, är - TRÖSTSHOPPING! Idag när klockan ringde tjugo över fem var det bara en sak som fick mig att studsa upp - hoppet om att mina nya killerheels skulle anlända med posten. Nu blev det inte så, men det är bra. Då studsar jag upp imorgon också.

Jag har en favoritkund på Statoil. Han är en mycket intelligent man. Vi brukar byta några ord varje gång han handlar något, och varje gång lär jag mig något nytt. Idag var dock creepy. Radion spelade en skön gammal rockrökare, och i samma sekund som jag tänkte: "Den här låten har man ju hört en massa gånger, men jag har ingen aning om vem som har gjort den", så tågar mannen fram till kassan och säger: "Den här är en riktigt skön gammal låt! Midnight Oil heter de som gjorde den." Fan. Och nu har jag fått för mig att han är någon slags jävla mindreader. Och därför kommer jag aldrig kunna förhålla mig normalt till honom igen. Så funkar jag. Nästa gång han handlar av mig kommer jag tvångsmässigt tänka en massa sjuka saker för att se om han reagerar. Jag hatar detta. Jag har varit rädd för tankeläsare i hela mitt liv, och så fort jag misstänker att någon är det (det är oftare än vad ni tror...) så vill jag bara fly fly fly från den personen.

De enda gångerna jag någonsin överväger att någon gång i framtiden skaffa en unge är när jag då och då kommer på ett perfekt namn till den! Nu t.ex, har jag snöat in på Luna. Jag var så nöjd och glad med det enda tills Malin påminde mig om en liten detalj som genast gör namnet Luna lite mindre attraktivt... SAILOR MOONS KATT HETER LUNA. Visst fan. Visst minns ni Sailor moon? Jag var Sailor moon-besatt när jag var liten. Jag kan fortfarande hela sången. Men det bästa är förvandlingen. MÅNPRISMAN, FÖRVAAAANDLA MIG! Och så blir allt så där rosaskimrande och bubbligt och Sailor Moon får så fina så fina rosa stövlar och vita handskar.