Alla duktiga ser till att sammanfatta sitt år ett par dagar innan det faktiskt är över. Inte jag. Jag ligger back i schemat på alla plan tycker jag. Men okej. Här kommer den. Försenad. Och säkert med en massa bortglömda fina detaljer.

JANUARI
Jag minns att jag, Rosanna och Boppa var jättepepp på att få igång studentfestandet, men Ängelholm var stendött helg efter helg. Ja, det är så jag minns januari - ett stendött ängelholm. Men vi pimplade pina colada hos både Winnie och Martina så fest fick vi ändå. Annat jag minns är en spontan dagstur till Helsingör med alla tjejerna. Sedan åkte Becci till USA och det gick fort att inse hur mycket man saknade henne. Lykke Li var månadens muskfrälsning.

FEBRUARI
Jag åkte till Thailand och det var utan tvekan den bästa resan jag gjort i hela mitt liv. Jag har aldrig kännt mig så avslappnad. Jag ville aldrig åka hem! Fina fina Thailnad. Jag kommer tillbaka. Majskolvar och apor blev förresten två nya kärlekar.





MARS
En fin grej var Staffans tjugoårsmiddag. En mysig liten tillställning som Boppa och jag tog med årets bästa födelsedagspresent till. EN 20-SKYLT! En annan fin grej var konstrundan här i nv-skåne, som är min och mammas tradition. Det här året kramades jag med 100 livs levande påskkycklingar och fick fika av Lasse Flinkman. Och så öppnade Lilla Ro för året och jag var där jämt och ständigt. Tröjan på bilden var årets första fynd tror jag.




APRIL
I april är jag rädd att det inte hände något särskilt. Projektarbetet skulle lämnas in, så det var full fart med det. Annars njöt vi förståss av den första vårsolen och jag kommer ihåg att jag var rätt tillfreds med livet.

MAJ
I maj märktes det att studenten började närma sig. Det blev många festkvällar och det var hur nice som helst att umgås i gäng på 20 pers typ. Fin gemenskap fick vi, den där sista månaden. Jag tror bestämt att det var i Maj någon gång som jag lärde känna Ullis ordentligt också. Fina Ullis. En av mina bästa vänner. Morris blev stället att räkna med, i och med uteserveringen och sådär. Jag minns många långfikor med nya människor. Det var fint. Sofia fyllde 20 och bjöd på sexparty. En annorlunda upplevelse som vissa gick igång på mer än andra... Och så var det ju balen förståss! Balen balen balen! En fantastisk kväll på alla sätt och vis.




JUNI
Studenten! Vi hann med en hel massa fest den här månaden. Så klart. Det hör ju till. Hos Linnea i havsbaden, hos Benson i båstad, Hos Ullis på hennes 19-års-dag, på stan när alla studenter klädde ut sig, och förstås i Danmark på nationaldagen. Boppa åkte till Malta, men vi hann fira hennes student också. Vi låtsades bara att den var en vecka tidigare! Studenten var utan tvekan den roligaste dagen i mitt liv. Men efter den tog allting abrupt slut och efter en veckas andrum förstod man att nu var det jobb som gällde. Jag var dyster i kanske en månad. Avverkade sex and the citys alla säsonger fast solen sken utanför fönstret.




JULI
Åh, juli var segstartat. Det var det. Jobb jobb och åter jobb. Men så mot slutet fick min partyspirit som legat död och begraven sedan studenten, en kickstart. Tack vare sjukaste festen i Båstad. Jag, Ullis och Fia hamnade helt random på en stekig födelsedagsfest och träffade härliga människor som lika random dök upp till hösten igen. WOMANIZAHS! Sedan åkte jag till Stockholms skärgård och bara hade det bra med Sofie och min familj. Plockade bär, åkte båt och gick till sängs vid tio ni vet. Och så snöade jag in på att baka cupcakes.



AUGUSTI
Min förälskelse till franska blommade upp med en väldig kraft. Jag älskade Tillsammans är man mindre ensam och lyssnade bara på mina franska visor. Men något Paris blev det inte. Jag började sälja mitt gamla skrot på Tradera och märkte att det fungerade! Har säkert dragit in ett par 1000 på min business där i år. Som jag förstås bränt på Tradera igen. Som på den här byxdressen. Jag älskade den till döden, men till sommaren säljer jag nog den igen. Skorna från Din Sko. Dem älskar jag fortfarande till döden och jag har dem på mig nästan varje partykväll fortfarande.



SEPTEMBER
New York baby! Jag fyllde nitton i städernas stad och hade årets roligaste vecka med Becci! Sedan kom jag hem och firade födelsedagen med mina bästa vänner och det var en av årets bästa festkvällar! La mig till med vanan att promenera en timme var dag. Något som jag fortfarande håller. Eller okej. Åtminstone varannan dag. Det mår jag sjukt bra av.




OKTOBER
Pelekafotograferingen var bäst i oktober. Vi hade en så himla mysig heldag på Lilla Ro. Bullar och kakor och soppa och saft och hår och smink och fotoblixtar och alla Evas fina kläder. Jag vill bo på Lilla Ro. Men det vet ni kanske. Boppa flyttade till egen hydda och det är så fint tycker jag. Någon lämnade Sverige. Och mig. Jag blev ledsen en stund men repade mig rättså bra tycker jag nog. Keane i hörlurarna typ nonstop. Perfect symmetry är så fin så fin.


NOVEMBER
Jag började peppa för julen typ i mitten av November. JUL JUL JUL. Det var mysigt, även om hela julgrejen tyvärr kändes rätt uttjatad när det väl blev dags då. Jag började printa ut små kryptiska meddelande, vackra ord och kloka citat på min dymo. Jag tror det ska bli min grej 2009. Jag märkte att jag inte existerar på Eniro eller Hitta. Blev dyster. Emelie hade stor brudmiddag och gud vad nöjda vi var. Emeile är sjukt bra på det där. Sofia hade också middag, en goodbye-dinner för att hon skulle dra till Thailand och Bali och allt det där- Jag bytte ut all min sliskiga chicklitt mot riktig litteratur, och det är något jag håller fast vid och är nöjd med än idag. Anna Ternheims leaving on a mayday blev favoritsällskap på mina promenader.

DECEMBER
Dyster månad. Det började så bra så bra med personalfest 6 december. Fia och jag hade en galet bra kväll/natt. Inte så mycket tack vare personalgrejen dock.. Men tack för maten. Och spriten. Sen vet jag inte vad som hände. Eller jo det vet jag precis, men jag håller det för mig själv. Jag reser mig snart. Det blev julafton, och den såg ut precis som den gjort de senaste 19 åren. Men det är fint. Som det ska va. Det blev nyår. Malin hade ordnat så himla fint till oss och frågan är om vi tjejer inte bara skulle stannat hos henne och nöjt oss med ett lugnt nyår för en gångs skull. Becci vände hem från USA i en vecka och vi hann med två crazy partynights. Hon har den effekten. Crazy alltså. Snart är hon hemma - för gott, MOHAHAHAHA. Lotta vände också hem, och var snygg och lika lottig som vanligt. Tack och lov för det liksom. Ullis åkte till Asien alldeles innan nyår och det är dystert som fan.





Sådär. Slut på det roliga. Nu känner jag att jag kan lägga 2008 och allt vad det innebar bakom mig och se till att 2009 blir kickass. Det finns så mycket jag vill göra, och jag har ju faktiskt alla möjligheter i världen. Jag känner på mig att det blir bra det här. Gott nytt år på er mina vänner.

Jag har gått och kännt mig sådär lite halvrisig i ett par veckor nu. Alltså inte sjuk. Ful. Man gör ju det ibland, men jag har blivit så pass gammal nu att jag fattar att det går över igen, och att jag snart kommer känna mig hot igen. Så jag lever med det. TILLS NU. TILLS IKVÄLL. Nu lever jag inte med det längre, det blir inte bättre. Härifrån finns ingen väg tillbaka upp.

FÖR JAG ÄR TYDLIGEN LIK MIN CHEF. ÅHHHHHHHHHHHH Vad jag vill att ni ska se honom, ÅH vad jag vill att ni ska förstå vilken satans katastrof det här är! Okej, tänk småfet, kort, halvskallig butter man i 50-årsåldern. MEN VAD FAN?! Jag har sån fulångest nu att jag är beredd att ställa in nyår och gå i ide. Ja det här var banne mig droppen. Godnatt.

2008:s goda gärning stavas fadderbarn.

När jag förhoppningsvis någongång i framtiden får fast inkomst tänker jag helt klart skaffa mig ett eget, men än så länge nöjer jag mig med att casha in till familjens då och då. Han är så himla fin. Wali heter han, och första gången jag såg den här bilden grät jag floder i en halvtimme - det är något med hans tröja. Jag kan banne mig inte sätta fingret på vad.

Jag hade namnsdag i tisdags. Det är ju inte direkt något man går och håller i huvudet. Det är först när någon gratulerar en som man kommer ihåg. SÅ, DÄRFÖR ÄR DET JU SJUKT KONSTIGT ATT JAG KOM PÅ ALLDELES PRECIS JUST NU ATT JAG HADE NAMNSDAG FÖR TVÅ DAGAR SEN. Den bittra sanningen - INGEN gratulerade. Jag känner mig sådär bitter som jag nästan aldrig gör längre, förstår ni hur illa det är?! Bitter-me is back! YOU BROUGHT HER BACK. Fan vad sur jag är.

MEN! Jag letar ju kryphål som en galning här för att slippa vara sådär crazy-bitter. Är inte namnsdag ett lite utdött fenomen? När man var liten var det ju iallafall hälften så stort som födelsedagen, något att längta efter. Jag minns Beccis Magdalena-partyn den 22 juli varje år. DET VAR ÅRETS FEST NÄR MAN VAR 4-5-6-7 typ. Jag fick inga namnsdagspartyn, men visst var namnsdagen spännande! När som helst kunde vem som helst gratulera en, och så stod man där och kände sig mallig för att man hade ett namn. Eller något. Men nu? Är det någon som får namnsdagsgratulationer? Kan vi inte låtsas att det bara är för små barn och gamla tanter som inte har något mer att fundera över än sina frimärks- och myntsamlingar? Jo det gör vi.

Ska strax till Ullis och bonda lite med henne, men framförallt med hennes espressomaskin. Jag närmar mig den med skräckblandad förtjusning. Min och kaffets kemi stämmer INTE. Alltså jag tycker om det och så, men dricker jag en latte, på halv espresso räcker alltså, vid den här tiden så kan jag säga adjö till min nattsömn. Heh. Jag förstår inte! Jag blir helt hyperaktiv av bara en droppe. Totalt rastlös, kan inte sitta still. Händerna skakar och sådär och jag vill prata snabbare än vad som är fysiskt möjligt, alltså börjar jag snubbla på orden och det låter väl lite freaky. Kaffe fungerar på mig som jag kan tänka mig att knark fungerar för en del. Alltså vågar vi inte tänka på hur knark i min kropp skulle funka. Det vill vi inte ta reda på heller.

Min enorma bowlingskräck räddade mig från en date jag hellre dör än går på. Se där.
Så här lät det:
- Gillar du bowling?
- NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!

Jag fixar inte bowling. Först trodde jag att det berodde på att det mest ångestframkallande jobbet jag någonsin haft var på bowlinghallen. Men nej. Det är inte det. Bowling är så jävla svennigt. fulkultur fulkultur fulkultur. UÄH. Jag vill inte beblanda mig med kärringar som klätt upp sig i cowboyboots, vita jeans och nya toppen från Kappahl, blonderat håret och dratt kajalpennan några extra varv runt ögat, för att gå och bowla. Månadens festligaste händelse. Död åt bowling.

Nästan överst på min önskelista står muggar med muminmotiv. Eva på Lilla Ro hade en hel servis som jag blev helt förälskad i när vi fotograferade. Arabia heter företaget som tillverkar dem, och jag har ingen aning om prisbilden. Hoppas de är nästan gratis...

Hur som helst, igår publicerade Kvp en artikel om dessa muggar, med en lite annorlunda vinkel... Fokus på Mumintrollens sexualitet. Läs! Det här här är kul! Jag måste verkligen titta på Mumin nu, för att själv kunna göra mitt inlägg i debatten. Man funderade ju inte så där jättemycket på hurvida Mumintrollet gillade pojkar eller flickor bäst när man var sju. Det var ju han och Snorkfröken, vad annars?! Kemin mellan Mumin och Snusmumriken har jag missat helt... Jag älskade verkligen Mumindalen, det var så fint och mystiskt och mysigt. papapapapapapapapa mamamamamamama, minns ni?!

Okej. Det här är framsidan till en broschyr som handlar om sex och samlevnad. En såndär man delar ut i skolan till trettonåringarna. Det är väl när man är tretton ungefär som hormonerna börjar flöda och de vuxna tänker att nu måste vi gå in med det starka artilleriet för att tonårshormonerna inte ska leda till förödande konsekvenser.

Jag tittar på bilden. Och kommer fram till att det är något av det osexigaste jag någonsin sett. På rak arm stör jag mig på inte mindre än fem saker:

1. De tungrullande tu ser ut att vara medelålders. Varför?
2. Tejens frisyr. Permanent gone bad...
3. Tjejens hållning.
4. Slitningarna i baken på killens MANCHESTERbrallor. Mmmm...
5. Killens vita strumpor i ett par skor som helt klart ser ut att tillhöra en tjej.

Nej. Man blir ju inte sådär jättesugen på att ligga. Men så tänker jag, det måste ju vara det som är meningen! Broschyren ska avskräcka ungdomar från sex så att tanterna på ungdomstagningen slipper bekämpa all kondylom, klamydia och gonorré. Kan funka...

Så. Dålig uppdatering återigen. Trist när det blir så. Ingen särskild anledning faktiskt.

Har upptäckt något nytt. Lite oroväckande. Ni vet, vissa människor stillar ångest med att äta. Jag är inte riktigt där än. Däremot har jag nog fanimej nått ett potentiellt förstadie. Jag stillar min ångest i mataffärer. Jag kan helt seriöst längta efter att få åka till mataffären. Inte efter det som finns att köpa i mataffären. Nej, vissa gånger när jag pallrat mig dit går jag tomhänt därifrån. Jag behöver ju egentligen inget. Lagom pinsamt att smita förbi i kassan utan att ha något att betala för. Nåja. Jag undrar vad det är som dragit in mig i mataffärsträsket. Det börjar kännas lite akward, jag menar.. Skulle jag få välja skulle jag traska omkring bland hyllorna och leta upp sällsynta varor som man inte ens visste existerade (därför är de välsorterade matbutikerna det allra bästa, Citygross makes my day eller något), jämföra priser och vrida och vända i timmar. Men om jag verkligen gjorde det, skulle det bli så obehagligt tydligt att det inte står helt rätt uppe i huvudet mitt. Därför gör jag inte det. Jag drar min gräns på 15 minuter. Sen lägger jag benen på ryggen.

Mitt bästa mataffärs-minne var när jag och Becci skulle handla mat i NYC. HEAVEN! Verkligen. Inte affären i sig, den var mest ett hål i väggen och förrutom en enorm kyl fylld med Ben & Jerry-sorter som vi inte hört knystas om här i Sverige var det inte en särsklit imponerande affär. Men vad gör det när man aldrig utforskat någon annan amerikansk mataffär? Jag ville ha allt. Allt allt allt. Och det bästa? Att det fick jag nästan! Becci hade inte sådär jättemycket respekt för familjen Douglas kreditkort... Men det slutar inte där. Det bästa var när vi hade handlat klart och packat ner allt i påsar (Inte sånadär bruna, sjukt opraktiska pappåsar som de alltid bär sin mat i i ameriskanska filmer, och så sticker det ut en purjolök och ett knippe bananer så man ska fatta att det är matvaror. Whatever, det hade jag hoppats på), så packar Becci ner påsarna i vagnen. "Men" säger jag, "Du kan väl inte ta med dig vagnen hem?!" Becci förklarar att här kör alla Home Delivery. Okej. Så hon låter vagnen stå och så går vi hem. Och väntar. Och väntar. Och väntar. Men så äntligen, efter en timmes väntan ringer en liten liten man som inte pratar engelska på dörren. Och döm av min förvåning när han rullar in hela vagnen i lägenheten. Alltså. Han har kört typ 5 kvarter, kullerstenstrottoar med matvagnen framför sig. Stackars liten, jag blev nästan tårögd. Men Home Delivery ska det vara. Det hade ju inte alls gått fortare om Becci och jag burit kassarna från affären själva (och sluppit se vår Ben & Jerry förvandlas till en kräkig sörja...) Nejnej.

Becci vid köttdisken!

Jag ramlade djupt ner i sockerträsket för ett par veckor sedan. Alltså verkligen djupt. Massor av smågodis varenda dag. Det värsta är att man drar på sig ett sjukt sockerberoende som det krävs lite disciplin för att döva. Och det där med disciplin är ju inte min starkaste sida. Just nu har jag ett galet sockersug tillexempel. Då brukar jag dricka lite blåbärssoppa, och rabbla: "Du blir tjock och får finnar du blir tjock och får finnar", som ett mantra ungefär. En annan metod är att sätta sig här vid datorn, och det är anledning nummer ett till att jag skriver det här totalt meningslösa inlägget just nu.

Hej.

Nu går det att lyssna på Titiyos album dock! Så det har jag gjort sen jag kom hem från jobbet + tryckt i mig Ben&Jerry. Jag vill kräkas Ben&Jerry nu. Varför går det inte att sluta?! Hur som helst, LYSSNA! Det är ju great! Titiyo är en stjärna.

Annat. Imorgon ska vi ta farväl av Sofia som ger sig av mot fjärran östern. Jag har varit pinsamt ouppmärksam och har inte 100% koll på vart hon ska, jag vet bara att hon ska mellanlanda i Moskva i typ ett halvt dygn, och det tycker jag är mycket festligt. Så jag säger till henne som jag sa till Henke när han skulle besöka en vän där: "Se till att lära dig lite ryska, värsta partytricket ju!"

MOSKVA! Jag drömmer kärleksdrömmar om Moskva! Mitt bästa och enda Moskva-minne är filpaketet när man var liten, minns ni det? Av någon anledning var det sånna där ryska, vackra, färgglada torn på dem! Här:



Alltså är min Moskva-kärlek totalt fantasi-förankrad. Faktum är att jag nog inte alls vill åka dit. Det skulle vara tråkigt att få min illusion av Moskva som "staden-med-de-fina-tornen" krossad av alkholiserade ryssar som dricker vodka som om det vore mjölk. För att inte tala om Olga och Svetlana och Natascha och Irina och Jelena och Jekaterina och Anastasia och... Fan. Det är tur att man inte fick ett ryskt förnamn (Okej Anna är väl typ jättevanligt i Ryssland, men det klingar inte lika ryskt som Svetlana, det gör dte bara inte!!)

Nej, min kärlek till Moskva behåller jag gärna på fantasistadiet. Någon äkta kärlek skulle nog aldrig uppstå. Det räcker att kolla på Lilja 4-ever i 2 minuter, så är jag klar med Moskva.

Igår hade jag fotobytarkväll med Ullis!
Åh herrejisses.. Där fanns en hel del mer att önska angående min approach, och då snackar vi ändå bara bilder från 2008...

1. Såvida inte Jonas har lust att lära mig hur man lägger ögonskugga, PÅ RIKTIGT, så lovar jag mig själv, här och nu att aldrig mer använda det. Alltså. Någon måtta får det vara. (Här hade det passat så himla bra med en exempelbild, men mitt ego är för stort, jag är ledsen.)

2. Aldrig mer mittbena. Aldrig aldrig mer mittbena. Speciellt inte när mängden hårstrå inte uppgår till mer än drygt hundra. Eller, ni fattar.

3. Aldrig mer grönt hår. Kan tyckas som en självklarhet, men tydligen inte. I början av 2008 var mitt hår verkligen mossgrönt, och det värsta är att jag inte fattade det själv. Tur att jag träffade frisör-Andy som prackade på mig ett helt galet schampoo som i princip eldade upp håret, eller åtminstone alla beläggningar på det, och gjorde det blondt igen. Jag svär, det kom rök när jag hade det i.

Okej. Det där var äckligt ytligt.
Nog med ytlighet för en månad, där med basta!

Jag är drömförföljd av en varan. Ja, en sån där monsterödla som "är helt ofarlig" (sen läser man i tidningen om hur den käkat upp 14 pers i Thailand).

Iallafall. Under en ganska kort period har jag drömt om en varan, och SURPRISE: En toalett kanske tre gånger. Toaletter är ju mer konstant förekommande i mina drömmar, men varanen har dykt upp på sista tiden. Även om jag vet precis vart drömmen har sina rötter så är jag lite förvirrad. Här:

Det konstiga är att den dyker upp nu, eftersom jag inte ens var särskilt rädd när jag faktiskt tog bilden. Då var det mer: coolt typ. Alltså, det var ju inte så att jag använde toaletten till höger om varanen där, som vissa andra.. (Är man kissnödig så är man, eller vaddå?) Men bara jag tittar på bilden nu så ser jag för mitt inre hur ödle-jävlen viftar till med svansen och får tag på min fot, varpå han pressar ner mig i toaletten. Ahhuhuah. Alltså allvar. Jag fixar det inte. Jag mår illa nu.

Eheeh..? Jag vet förstås inte så mycket om att sitta i fängelse. Men något
säger mig att det är just ut Anders Eklunds medfångar på sexbunkern vill.

Vinter nu. Kyla. Jag dör.

Det värsta med tjocka människor är att de alltid är varma, så de öppnar alla fönster och dörrar och så står vi med lite mindre underhudsfett och fryser och skakar tänder.

Jag sa så en gång. Och den jag sa det till blev arg. Det kan man ju förstå, det var jättedumt. Men sant. Man kan bara uttrycka det lite smidigare.. Kanske. Jag har två bra exempel. Nummer ett är min chef. Så fort det blir lite småstressigt på jobbet och han tvingas röra på benen istället för att sitta och käka korv framför sin datorskärm, ställer han upp dörrarna på vid gavel. 2 sekunder, sedan håller jag på att frysa ihjäl. Nummer två är min mormor. Hon har alltid max 15 grader i lägenheten, fönster och altandörrar vidöppna. Och så sitter hon där i kjol och t-shirt och äter kakor och klagar på att det är så varmt jämt.

Slutsats. Jag fryser.

I veckan måste jag klämma in en bio-kväll... Jag vill se den där vampyrfilmen! Den verkar så mysig på något sätt. Om man nu tycker att det är mysigt med små barn som suger blod ur folk. Jag undrar ibland om jag kanske har en lite skev uppfattning om vad som är mysigt.

Mitt största problem med att inte gå i skolan blir allt tydligare. Jag kan inte längre förneka det. Jag känner mig dum. Det är klyschigt men sant - man lär sig något nytt varje dag, I SKOLAN. Nu lär jag mig inte ett dugg och jag känner att min hjärna börjar bli panikslagen över det, samtidigt som den gradvis tappar sin förmåga att verkligen lära sig något nytt. Jag har märkt att mina morgontidningsstunder förändrats. Jag tittar på bilderna. Jag läser bildtexten och rubriken. Tänker jaha. Nu vet jag vad det handlar om. Och så vänder jag blad. Och så hade vi högskoleprovet, när jag var så illa tvungen att plöja igenom en massa text och märkte att det nöstan var mig övermäktigt. Och så listar jag de senaste böckerna jag läst:
- Bergdorfblondiner av Plum Sykes
- Att älska som en porrstjärna av Jenna Jameson
- En shopaholic säger ja av Sophie Kinsella
- Det ska bli ett sant nöje att döda dig av Magdalena Graaf
- Otrogen på öppen gata av Belinda Olsson.

Jaha. Jag skulle kunna fortsätta med tio böcker till. Jag har inte läst något vettigt sedan svenska-Karin tvingade mig att läsa Flaubert. Typ. Och min ursäkt, den är bra. Den har jag kört i ett år eller så nu: "Alltså, i vissa perioder har jag ett behov av att bara läsa ytlig chicklitt". Okej. Bra så. Förutom att den perioden börjar bli lite för konstant för att kallas period.

Sen behöver man ju inte läsa Kafka eller Dostojevskij eller Goethe eller Strindberg för att känna sig smart (Även om jag kanske skulle kunna ge mig på något liknande i höst för att verkligen utmana min statoiltröga hjärna...). Inte alls. Det finns en massa bra böcker som kräver lite egen tankeverksamhet utan för den sakens skull hamna i framtidens historieböcker. Just nu läser jag en fin bok om psykologiskt spel mellan framstående folk i Stockholms kulturliv. En av huvudpersonerna kommunicerar enbart med textrader ur franska chansons. Bara det!

Nej, idag känns faktiskt som en ganska ypperlig dag för ett litet bokbål. Min chicklitt-period är över. (Åtminstone till nästa shopaholic-bok översätts till svenska. Älskar dem.)